tisdag 30 december 2014

Det var året 2014, som gick ut genom dörren



Dags att börja summera det år som gått. Ett år med mycket positivt. Och en del negativt, skulle den tillägga som inte är så positivt lagd som jag. Hur var det nu, är glaset "halvfullt" eller är det "halvtomt"?

Det har hänt mycket positivt. Tänk bara att vi har fått en Sundsvallsbro över fjärden ett år tidigare än planerat! Vi får gratis använda bron i nästan månader. Tack Trafikverket för det!


Vi hade en fantastisk sommar med badvattentemperatur på 26-27 grader i flera veckor i juli och augusti. Tack för det, vädrets makter!

Fotbollslaget GIF Sundsvall spelar nästa säsong i Allsvenskan efter att ha slutat på en andraplats i Superettan 2014. Grattis!

Kulturen
Kulturåret har varit gott. Kanske för att vi befunnit oss i närheten av Europas kulturhuvudstad, Umeå, och en hel del har spillt över till oss. Teater Västernorrland fick en dundersuccé med Vildhussen i Döda Fallet under sommaren. Under hösten fick Teater Soja stor framgång med Sagerfeldts i Sundsvall, uppföljaren till succén Spelet om Stenstan.

Årets Deckarfestival, den tredje i ordningen, blev en stor framgång med fyra festivaldagar i början av november och med ett tiotal av landets bästa deckarförfattare på plats.

Nationaldagen den 6 juni blev en härlig upptakt på sommaren i ett bra väder. Vår litteraturscen, som byggdes upp utanför butiken, blev välbesökt när ett antal författare uppträdde på scenen. Mest publik drog givetvis Smultron och Sång, alla barns favoriter, som fick avsluta dagen.

Höstens två bokfestivaler, i september och december, har blivit en tradition, som lockar många litteraturintresserade. Där får de lokala författarna en möjlighet att visa upp sig tillsammans med mer välkända författare. Det som glädjer mig mest är att det finns så många lokala författare och att det tillkommer fler varje år.

Ett trettiotal författarkvällar, Bokens Afton, med runt 3 000 deltagare blev det under året med landets bästa författare på plats. Mest glad är jag att Håkan Nesser besökte oss i januari. Det blev en fantastiskt inspirerande kväll. Den mest udda blev en eftermiddag med Sven Wollter, som vi kommer att minnas länge. Bland de gladaste och mest uppsluppna tänker jag på när Lill-Babs kom på besök. Planeringen för våren är i full gång med Daniel Suhonen, som första gäst den 14 januari.

Böcker
Vad kommer vi att minnas från bokåret 2014? Klas Östergren, givetvis. Som i slutet av året intog sin plats på Selma Lagerlöfs stol i Svenska Akademin och som kom med sin efterlängtade roman, Twist. Ungefär samtidigt hade filmen som bygger på hans roman, Gentlemen, premiär.

En annan av årets huvudpersoner är Nobelpristagaren Patrick Mondiano. En författare, som i sina verk återvänder till ockupationsårens Paris. Som Yukiko Duke skriver i en recension, "Mondiano skriver sig fri från det förflutnad slagskugga på sin vackra, glasklara prosa". Läs gärna dessa tre böcker, De yttre boulevarderna (1974), Lilla smycket (2012) och hans senaste Dora Bruder (2014).

Augustpriset blev en glad överraskning då Kristina Sandberg tog hem priset i den skönlitterära klassen med sin tredje roman, Liv till varje pris, om anpassning och överlevnad och skildrar en familj i Ångermanland som levde sitt liv i en tid då det svenska folkhemmet växte fram.

Lars Lerin tog hem Augustpriset i fackbokklassen med sin fantastiska bok, Naturlära - limes norrlandicus, som är ett verk att sjunka ner i, att vila i, där Lars Lerin visar sin unika talang både som konstnär och författare. Boken togs emot så bra att förlagets upplaga tog slut ganska tidigt i julhandeln. En nytryckning har utlovats till mitten av januari.

Svenska Deckarakademin utsåg i slutet av november en av mina favoriter, Tove Alsterdal, till vinnare av årets pris för bästa svenska kriminalroman med romanen, Låt mig ta din hand. Rasande skickligt skriven, svart och gastkramande. Ha ögonen på henne i framtiden!

Gillian Flynns thriller, Gone Girl, blev en av årets bästsäljare i pocket. Filmen, som baseras på boken, hade svensk premiär under hösten. Hennes debutroman, Vassa föremål, kom under hösten i nytryck. Jag rekommenderar dig att läsa båda dessa romaner, som är lysande litteratur. En annan utländsk författare, Lena Dunham, som fick en tv-succé med Girls, (som har gått två säsonger i SvT), kom med sin debutroman under hösten, Not that kind of girl, som blev en feministisk snackis och en säljframgång.

En bok som även den mottogs med stort intresse är den frispråkige skidskytten Björn Ferrys biografi, Ferry Tales. Ferry bor i Storuman och har lovat att besöka oss som gäst på Bokens Afton någon gång under våren, när han passerar Sundsvall.

Lars Berg, var gäst på en Bokens Afton i oktober med sin sista bok i Kalaharisviten. Han är som ett enmansuniversitet med kunskaper om hur människan blev människa, som är ytterst tänkvärda och kloka. Det är en högtidsstund att läsa hans Kalahariböcker.

Det har också varit ett bra år för de lokala böckerna, bland andra Lidenhistorier, Skönsmon förr och nu, Den tändande gnistan, Vänskap och välgörenhet (W:6), Den dolda staden Sundsvall, Konstsvindeln - arvet efter Bengt Lindström, Orkesterföreningens 100-årsbok, m fl. Sedan får vi inte glömma de många lokala författare som kommit ut med sina romaner och poesisamlingar under året, bl a Andreas Stickler, Lennart Nordin, Anita Jacobson, Carina Aynsley, Fredrik Westin, Sanna Juhlin, Göran Ögren, Agneta Nyholm, Ulric Jansson och Patrik Bergström. Det är så härligt att så många vill börja skriva och dessutom publicera sig. Det är dessa lokala författare som utgör stommen i våra bokfestivaler under året.



Så var det Stenstan
Sundsvalls Stenstad är en av de vackraste stadskärnor som finns i Sverige, ja kanske till och med i hela norra Europa. De allra flesta av oss är stolta över de vackra byggnadsverk som skapades efter Stadsbranden 1888.

En stadskärna ska myllra av liv, det ska finnas mängder av restauranger, caféer, butiker, torghandel, biografer. Torgen ska vara de tillfälliga aktiviteternas samlingsplats där torghandlare avlöser varandra, där människor sitter i sommarens sol och äter glass, där människor åker skridsko och barnen har skidtävlingar på vintern.

Är glaset "halvfullt" eller är det "halvtomt"? I media har bilden av Stenstan varit åt det "halvtomma" hållet. Ett antal butiker har lagts ned, men några butiker, restauranger och caféer har öppnat i stället. Nu är det en naturlag att negativa nyheter dras upp i stora svarta rubriker, medan positiva nyheter får en mer undanskymd plats. Vi som driver verksamhet i Stenstan inom handlarföreningarna Stenstan och Sundsvall Handel har en annan bild. Vi lutar mer åt att glaset är halvfullt. En mer positiv bild. Stenstan har en framtid, men som med allt gäller det att alla inblandade samarbetar och gör det långsiktigt.

Framtiden då?
Jag återkommer till att spå om framtiden när jag gnuggat kristallkulan och fått tag på årsstatistik från olika håll. Och resonerat med kollegor.

Önskar dig ett framgångsrikt 2015!

Lennart Bergström
Bokhandlarn

fredag 14 november 2014

Ulrika Westin, Årets Marknadsförare 2014

Nu har jag överlämnat stafettpinnen som Årets Marknadsförare till Ulrika Westin, VD och Hotelldirektör på Quality Hotel!

Ulrika Westin utsågs vid den Stora Handelsgalan i Sundsvall den 13 nov med diplom och en härlig tavla av Christian Beijer.







tisdag 11 november 2014

Bokhandlarna i Budapest

Ett gäng bokhandlare åker till Budapest för att i akt och mening studera det land som fostrat Nobelpristagaren Imre Kertész. Och kanske svinga en bägare Dreher eller två. Anländer i god ordning till en något märklig flygplats, där vi får för oss att vi är på väg ända in till Budapests centrum, eftersom flygplanet kör väldigt länge på marken, svänger och tar en ny väg då och då, upp för små kullar och nerför. Men vi anländer till terminalen så småningom. Där väntar en vänlig chaufför med sin buss alldeles utanför ingången. Vi är på plats i bussen och väntar och väntar. Så ser vi att chauffören står och diskuterar med två bistra, uniformerade personer med ”rendőrség” på ryggen. Polis. Med pistol i hölstret. Det skrivs papper efter papper med den ena kopian efter den andra. Allt hungrigare bokhandlare beskådar händelseförloppet. Vår reseledare, tillika bokhandlare i Stockholm, drar sig inte för något och kastar sig nu ut ur bussen. Om man nu kan kasta sig ut när man för dagen är beroende av krycka. Vaggar fram stödd på kryckan och frågar vad som står på. Parkeringsböter, förklarar chauffören uppgivet. Vår reseledare, som är van det tuffa klimatet som bokhandlare i Stockholm, pekar på de bistra poliserna med kryckan och försöker nu vara konstruktiv.

- OK, jag betalar hans böter kontant nu så slipper ni hålla på att skriva så mycket. Så att vi kan komma iväg någon gång.Vi är trötta och börjar bli hungriga.

Chauffören bleknar under solbrännan. Vi i bussen hukar oss och ser oss om efter en nödutgång om det skulle bli hårda tag av och dags att dra för att slippa vatten och bröd under vår konferensvecka. Men de ungerska poliserna är nog inte så bra på engelska för de ignorerar detta inspel i den ungerska juridiken. Möjligen också för att rendőrség inte har för vana att lyssna till argument i allmänhet och inte till kvinnliga argument i synnerhet.

Det här måste dokumenteras för eftervärlden, tänker jag. Kan vara början till en internationell krissituation. Drar fram min kamera och tar en bild. Det skulle jag inte ha gjort. Fram stegar en av de barska rendőrség mot mig, som sitter närmast dörren. Tar av sig solglasögonen, lägger en hand på pistolhölstret och dyker ner mot mig. Stannar på två decimeters avstånd. Jag tittar in i två svarta hål som troligen ska föreställa ögon och jag hör en mun som väser,

- Remove that picture!
- Why, piper jag ynkligt, i brist på annan någorlunda intellektuell fråga.
- REMOVE THAT PICTURE.

End of discussion.

Poliserna upptar skrivarbetet och vår reseledare återvänder haltande med oförrättat ärende till sin hjord. Vi väntar ytterligare en halv timma medan Nobelpristagarens landsmän gör sin plikt. Så rullar vi mot Budapest, som för övrigt är en mycket trevlig stad.

måndag 27 oktober 2014

Selma Lagerlöf gillar boklådorna

Bokhandelsanställda har en egen ideell förening, Bokhandelsmedhjälpareföreningen (BMF), som startade samma år som Sundsvall brann, 1888.

Föreningen existerar fortfarande och är i dag en intresseförening för kontakter och utbyte av erfarenheter mellan bokhandelsmedhjälpare i alla delar av Sverige.

Selma Lagerlöf värdesatte boklådor och dess medhjälpare, som viktiga kanaler för att nå ut med författarnas böcker, som framgår av hennes brev till BMF, daterat november 1934.



Damen med enkronorspåsen stor som en fotboll

Kassan på mataffären nu på morgonen. Köpt en liter mjölk för att stå ut med allt kaffe i veckan. Det här går snabbt, tänker jag, ivrig att få komma igång med att skriva veckobrevet till alla prenumeranter. En kort kö, de som står framför mig har köpt ett äpple, en Loka citron och en chokladkaka. Står en dam framme vid kassan, som handlat betydligt mer och som ska betala.

- Kan jag betala med enkronor? Hör jag damen fråga.
- Javisst, stoppa dom i automaten, säger kassörskan och ler.

Så halar damen fram en påse, stor som en fotboll ur den rymliga handväskan och börjar mata automaten. Först en krona, sedan handen ner i påsen och upp med ny en krona och ner i automaten. Tiden går. Kassörskan börjar le lite nervöst mot oss i kön, som nu hunnit bli lång. Vi i kön tittar på varandra och på fotbollskronpåsen som inte verkar minska i storlek.

Så börjar det tuta i kassan. Kassörskan ringer på hjälp.
- Nu är automaten full, säger den nyanlända kassörskan. Nu måste vi tömma och sedan starta om.

Nu har chefen anlänt till kassakalabaliken. Hon tar kommandot och handlingskraftigt prioriterar butikens resurser i den utkomna krissituationen. Tillkallar charkbiträdet som anländer med förkläde och plasthandskar och öppnar en ny kassa. Kön förflyttas medelst sidledes hasning och börjar betas av. Ordningen är återställd.

Damen med fotbollskronpåsen matar fortfarande enkronor i automaten, när jag går ut ur butiken med min mjölkliter i näven.

En helt vanlig måndag i det Sverige som bankerna abdikerat. När det gäller mynt, alltså.

fredag 24 oktober 2014

Hans Markstedts vers till bokhandlarprofilen Arne Jonzon


Min bokhandlarhistoria började på 70-talet då jag, som nybliven civilingenjör, författade en  databok, Mikrodatorn - från chips till system. Jag valde att ge ut boken på mitt eget bokförlag, Computer Press Förlags AB. Det blev en stor framgång och det blev sedan ett antal databöcker. 1981 flyttade jag och förlaget upp till Sundsvall. Där upptäckte jag Jonzons Bokhandel och tänkte då att det skulle vara kul att bli bokhandlare också. Därför stegade jag in till den legendariske bokhandlaren Arne Jonzon en sommardag 1983 och undrade om inte jag kunde få köpa bokhandeln. Han tittade misstroget på mig genom sina små runda glasögon och sa ”Nej, det kan jag nog inte tänka mig. Du har ju ingen erfarenhet av branschen”. Efter en del turer kom vi dock överens. Villkoret var att Arne skulle vara med i företaget ett par år för att lära upp ”ungdomarna”, som han sa. På den vägen är det, 31 år senare. Men vi lär oss fortfarande. Hoppas jag.

Anders, som driver Sundsvalls Antikvariat, hittade en hyllningsskrift till Sundsvallsprofilen Hans Markstedt där man samlat verser som han förfärdigat under åren. Ett exempel är hans vers till Arne Jonzon, Sundsvalls legendariska bokhandlare, på hans 70-årsdag.


Nej kämpa allfort för den rena kulturen
i lådan vid Vängåvan.
Det skall nog gå bra om du har lite tur
och får lite hjälp ifrån ovan.

Då skall vi av inkomster minst en procent
avsätta till litteraturen
och läsa om allt som har satts uppå pränt
om boken så är ouppskuren.

Att Pressbyrån nu skall bli konkurrent
det kan vara svårt att svälja.
Men hur får jag råd när som lämplig present
jag bok till en vän vill välja?

Vi veta dock att vi ej i vår stad
skall nånsin behöva skåda
att det säljes läskis och snask och choklad
och snuskigt i Jonzons låda.

Svenarne Janzon, som jobbade med Arne Jonzon och följde med till oss när vi tog över, numera pensionär men som jobbar hos oss när det behövs, berättar för mig att han kommer ihåg Hans Markstedt och hans hustru som frekventa kunder i bokhandeln. Han kommer också med "skräckblandad förtjusning" ihåg familjens julklappsrekvisition som lämnades in till bokhandeln. Den bestod av ett större antal namn, som skulle välsignas med hårda klappar. Listorna bestod inte av förslag på författare och titlar, utan namnen på alla mottagare och deras ålder. Sedan var det vår sak i bokhandeln att föreslå rätt bok till rätt person.

tisdag 21 oktober 2014

Bokhandlare i New York

The Endangered Bookstores of New York
By Bob Eckstein

Recently, I was browsing for books at Powerhouse Arena, in Dumbo, and noticed a sign asking people not to snap photos of the books on display. What a thing to have to ask! Here was a bookstore providing shelter, a bit of calm in the city, and tables with chosen, colorful, physical copies of books. And yet people were willing to bypass the ambiance and the expertise with an iPhone snap and an online purchase to be made later.

To be in a bookstore is to feel the presence of artistic lives, a devotion to word and image. Bob Eckstein has previously drawn the bookstores of the city, and he returns here with a new set of drawings and stories. Some of these stores are thriving, some are shuttering, and some are just happy memories.



Se fler bilder av Bob Eckstein här.

torsdag 16 oktober 2014

Båten som stals av en tjuv, som inte var en riktigt riktig tjuv

Jag har en liten aluminumbåt i en vacker havsvik på Alnö. Den är liten och nätt så därför är den fastkedjad med en kraftig kätting och ett hänglås med nyckel. Det har försvunnit många båtar de senaste åren i grannskapet så därför gäller det att säkra upp sin egendom.

Döm om min häpnad när jag en dag i maj 2012 upptäckte att båten var borta. Det enda spåret var en kättningstump och tydliga spår av fordon i sanden. Området är ganska tättbefolkat även så här på försommaren. Fyra grannar svarade på min fråga om dom sett något, "vi trodde du sålt båten för en karl var här och hämtade den mitt på dagen".

Jag gjorde givetvis en polisanmälan och angav mina grannar som vittnen. Dom hade ju sett mannen som hämtade båten och vilken bil han hade. Som ett brev på posten kom någon vecka senare ett meddelande att polisen avskrivit ärendet på grund av "brist på spaningsuppslag". Pliktskyldigast hade polisen dock ringt och frågat ett vittne om denne kunde tillföra utrednmingen något, fick jag höra av en av grannarna.

Då blev bokhandlarn upprörd och började i god privatspanaranda att utreda ärendet. Min djupintervju med en av grannarna fick då fram att "boven" kört fast i sanden och fått en traktor att dra upp honom på fast mark. Där fick jag ett namn på ytterligare ett vittne, traktorföraren, som sett mannen på nära håll och umgåtts med honom en stund. Då kom det dessutom fram att mannen fått fel på sin koppling efter bara några hundra meters färd med den stulna båten på släptåg. Han hade ju slitit ut den under sina försök att komma loss ur sandens grepp. Bärgning hade tillkallats och vips fanns då ytterligare ett vittne, bärgaren, som nu hade papper på vad "boven" hette och registreringsnummer på bilen.

Med dessa nya kvalificerade upplysningar konfronterade jag polisen ännu en gång. Då tyckte polisen att man hade fått hyfsade spaningsuppslag så utredningen togs upp igen.

Sedan blev det tyst. Hela sommaren. När jag skulle ha suttit där ute i viken och metat med solen i ansiktet och en god bok i handen. Men jag tänkte att poliser har nog semester dom också. Jag var ju så säker på att lagens långa arm nu omfamnat tjuven.

Men i augusti insåg bokhandlarn att båtsäsongen var på väg att rinna ut. Ringde därför och fick faktiskt tag på en utredare som hade hand om ärendet.

- Jag gav er redan i maj två vittnen som ur alla perspektiv kan identifiera den person som stal min båt, sa jag. Vad händer?

- Ja, säger då utredaren, vi har svårt att tro att den person som pekats av ut vittnena är en riktigt, riktig tjuv.

- Varför då, frågar jag. Han tog ju båten mitt framför ögonen på en massa vittnen!

Så pågar detta under augusti, september och oktober. Jag ringer och frågar vad som händer  upprepade gånger. Under tiden byter man utredare och den som nu har hand om fallet jobbar nu bara en dag i veckan och har dessutom semester i fyra veckor. Till slut hittar jag rätt. Just den dagen då utredaren jobbar och inte är på semester.

- Ja, säger den nya utredaren. Det här är konstigt. Men vi tror inte att det här är en riktigt, riktig tjuv.

- Nej, säger jag med pressad röst. Men han har flyttat bort min fastkedjade båt till ett för mig okänt ställe. Då är han ur mitt perspektiv en tjuv.

- Nej, så enkelt är det inte. Vad hade du för lås på båten?

- En grov kätting låst med ett nyckellås, säger jag.

- OK, jag tror att det gått till på följande sätt, säger utredaren. Någon har klippt bort ditt nyckellås och ersatt det med ett KOD-lås. "Tjuven" säger att han köpt båten av en okänd person, betalat kontant och fått en kod till båtlåset. Det är bara att åka och hämta båten, hade denne "någon" sagt till tjuven.

Nu beslutar polisen sig efter moget övervägande i fem månader, i slutet av oktober, för att beslagta båten, som då hamnar hos polisen i Örnsköldsvik.

Polisens förundersökning hamnar nu hos åklagare i Sundsvall i slutet av november. Efter moget övervägande även hos åklagarkammaren, samt ordentligt tilltaget jul- och nyårsfirande, beslutar sig åklagaren i mitten av januari att inte väcka åtal mot "tjuven".

- Jag är inte helt säker på att det går att få en fällande dom för stöld i tingsrätten, säger åklagaren, när jag ringer upp och frågar.

Åklagaren, som nog är en känslosam person, lyssnar in min dysterhet och vill därför lätta upp stämningen.

- Men jag har beslutat att häva beslaget, så båten är din nu, säger han.

Jag lägger på luren och då börjar privatspanaren bokhandlarns hjärna att rotera igen. Om nu inte "tjuven" har kunnat uppge vem han köpte båten av borde man då inte utgå från att hans redogörelse är påhittad och att det är han som tillgripit den? Om han i stället lyckats lämna en verifierbar redogörelse för vem han köpt båten av borde väl förundersökning tas upp för att utreda vem den ursprungliga bedragaren är?

Om inte uppsåtet att stjäla kan styrkas borde "tjuven" i alla fall åtalas för häleri. Kan man tycka. Om det nu inte är så att "tjuven" inte är en sådan där riktigt, riktig tjuv.

Privatspanarhjärnan funderar nu på hur rättvisan fungerar. Får det vara så enkelt att man bara hämtar en båt på stranden och kan klara sig undan åtal genom att förklara att man köpt båten av en okänd - om man nu blir tagen på bar gärning? Det värsta som då kan hända är att man blir av med båten.

Att inte något åtal drivs mot "tjuven" eller den eventuella bedragaren visar att det är fullt möjligt att i dagsljus helt öppet tillgripa annans egendom och sedan hänvisa till att man köpt egendomen av ”någon” okänd. Varför har vi polis, åklagare och domstolar om inte för att hålla efter brottslingarna? Även sådana som inte är riktigt riktiga tjuvar. Speciellt när man får utredningen med alla spaningsuppslag serverade på ett fat.

Dessutom så har jag nu ingen möjlighet att begära skadestånd av "tjuven" för att täcka kostnaderna för hemtransport av båten (20 mil) och för den skada jag lidit genom att jag inte fått sitta i solen med ett metspö i ena handen och en god bok i den andra under hela sommaren.

Så häromdagen ringer polisen i Örnsköldsvik.

- Nu kan du hämta båten, säger poliskvinnan. Den står här och tar upp plats för en polisbil. Så du måste skynda dig att hämta den. Annars kan den förstöras eller säljas.

Då ilsknar bokhandlar'n till. Sätter sig vid datorn och skriver ett brev till åklagarmyndigheten med en begäran om överprövning av åklagarens beslut att inte väcka åtal mot den som stal min båt även om han inte är en riktigt, riktig tjuv.

Ett par veckor av kontemplation går. Så kommer tanken att jag nog måste hämta båten om jag ska få sitta i solen med ett metspö i ena handen och en god bok i den andra nästa sommar som nalkas med stormsteg. Så jag ringer poliskvinnan. Men det visar sig att hon nu har fyra veckors semester.

- Finns det ingen annan på avdelningen för gods och beslag när poliskvinnan är ledig, frågar jag den vänliga rösten i receptionen. Hon lovar att  kolla upp det och återkomma.

Det ringer på dörren.

- Schyssta grejer, säger den finnige unge mannen med DHL på bröstet. Ha'ru sneseglat och kommit i kläm!? Ha, ha. Men här ha'ru båten! Och pekar på en lastpall där det ligger en tung blank kub med blå färgflagor.

Då vaknar jag med ett ryck, kallsvettig.

Så i mitten av mars dimper ett tjockt kuvert ner i brevlådan. Jag har begärt att få ut samtliga dokument i fallet från polisen. Den misstänkte har fått materialet utan att fråga, men jag som målsägande får snällt be att få läsa förhörsprotokoll och annat i målet.

Intressant läsning. När "tjuven" betalar kontant 5 000 kr på parkeringen vid IKEA så får han ett kvitto som visar att boven som knipsade bort mitt hänglås och ersatte det med ett kodlås heter Mats Persson med personnummer 661013-7182 och tfn 072 1737092, som det står på kvittot som tjuven, som inte var en riktigt, riktig tjuv fick.

- Klappat och klart, tänker du nu. Men så enkelt är det förstås inte. Namn, personnummer och  telefonnummer på kvittot är falska. Där slutar alla spår. "Tjuven" begärde heller aldrig att få se "säljarens" legitimation.

Mer intressant ur förhöret med "tjuven". Han säger sig inte med någon större säkerhet kunna identifiera "säljaren". Det kan inte heller den kompis som "tjuven" hade med sig vid detta tillfälle. Underligt.

Mer intressant ur förhörsprotokollet. "Tjuven" anser sig redan ha fått sitt straff. Han påpekar att han blivit av med 5 000 kr i kontanter, han fick kosta på sin fina bil bärgning till verkstad, en ny koppling för 17 000 kr och han fick ur egen ficka betala en hotellövernattning och bensin för två färder Sundsvall-Örnsköldsvik.

En dag i början av april dimper brevet från Överåklagaren ner i brevlådan med avslag på min begäran om överprövning av åklagarens beslut, som då står fast. Vägs ände med andra ord.

Ringer och bestämmer tid med polisen i Örnsköldsvik. Nu ska båten hem, elva månader efter stölden.


Så nu rullar vi hemåt. Lite misshandlad har hon blivit under sin tid i Ångermanland, men efter lite uppiffning så ska hon i sjön ganska exakt ett år efter att tjuven, som inte var en riktigt riktig tjuv bortförde henne från sitt hem på södra Alnö.

Dags för epilogen, (trodde jag).

Den riktige bedragaren (om det nu fanns någon sådan) har kommit på en kreativ affärsidé: sälj objektet på rot och låt köparen ta risken. Den enda risk bedragaren behöver ta är när han byter ut låset mot sitt eget, men det går nästan på en grisblink.

Polis och åklagare bryr sig inte om den här typen av vardagsbrott. Skälet till varför det gick bra den här gången är att jag gjorde jobbet att samla in information som direkt pekade ut tjuven. Då var dom ju faktiskt tvungna att utföra en förundersökning. Kom ihåg att polisen först la ner förundersökningen på grund av "bristande spaningsuppslag", men öppnade förundersökningen igen efter att jag kommit in med kompletterande privatspaningsuppgifter.

Slut på historien. Men så var det inte riktigt...

Fredag 9 maj 2014 ringer så en poliskvinna från Örnsköldsvik. Det visar sig att man gripit en man som upprepade gånger stulit båtar just på Alnön och sedan sålt i Ångermanland. Dessutom misshandlat diverse personer.

Nu undrar man om jag har några ersättningsanspråk för den skada jag lidit.

- Ja, skadan är väl att jag inte kunnat sitta i min båt ute på fjärden med ett metspö i min hand och en god bok i den andra under en hel sommar. Säger jag.

- Men du måste ha kvitto på det, förstår du väl? Säger poliskvinnan.

Vem ska skriva ut ett sådant, tänker jag. Vår herre? Kommunens Kultur & Fritid?


- OK, vi får se hur det går, säger den vänliga poliskvinnan.

Så dimper ett brev ned i brevlådan. Från Tingsrätten. Jag läser "Ni kallas som målsägande till förhör med Tingsrätten den 30 maj 2014". Nu händer äntligen saker!

Nu ska jag styrka åklagarens bevisföring. Det ska jag med glädje göra. Jag tror jag också ska läsa upp den här berättelsen för rätten. Dom vill väl veta hela historien?

Nu är det väl inte min sak att föreslå lämplig påfölj för den riktiga tjuven, men man kan kanske viska i åklagarens öra att visst vore det ett föredömligt stratt att Tingsrätten dömer honom till straffarbete i form av städning i minst fem år i källaren på bokhandeln?

Så blev det fredag 30 maj 2014. Telefonen ringer. Det är från Tingsrätten som vill göra ett telefonförhör med mig. Åklagaren lägger fram sin bevisning i målet, utförligt och lite omständigt. Jag får berätta hur jag upptäckte stölden och vilka ersättningsanspråk jag har. Den åtalade nekar till allt.

Ersättningsanspråk? Undrar vilken timtaxa man kan använda för förlorad tid på sjön med metspö i ena handen och en god bok i andra handen? Fast å andra sidan har väl den åtalade inga utmätbara tillgångar så det är ingen mening att fundera på det. Ersättningen ska väl vara då att den riktige tjuven får sitt straff.

Den här gången har han åtta åtalspunkter mot sig, varav en avser stölden av min båt.

Så faller domen, måndag 9 juni 2014. Två år efter stölden. Båttjuven, 46-årige HR, döms till fem månaders fängelse och att betala skadestånd. Se artikel i Sundsvalls Tidning.


Någon vecka senare dimper så domstolens protokoll ned i brevlådan. En diger lunta på femtio A4-sidor. Men det är ju hela åtta åtalspunkter som den åtalade ska svara för.

Mycket intressant läsning finns bland dessa sidor. Det visar sig att HR finns i belastningsregistret för sex tidigare tillfällen av båtstölder, varav de två senaste är från juni 2011 då han dömdes till skyddstillsyn men som tydligen inte hindrade honom från att begå ytterligare båtstölder för vilka han dömdes till tre månaders fängelse i augusti 2012.Båtägare på Alnö se upp för det är där han stjäl båtar och säljer dessa till Ångermanland.

Så till stölden av vår båt. Där drar Tingsrätten den märkliga slutsatsen att HR mot sitt nekande inte ska dömas för stöld men för egenmäktigt förfarande och bedrägeri. Han hade ju inte lagt sin hand på min båt. Bara bytt lås. Ganska oskyldigt. Mitt lås kanske såg lite skruttigt ut och han ville bara vara hygglig. Att han sedan sålde båten till han som inte var en riktigt, riktig tjuv, kanske bara var ren glömska. Han hade ju lite båtar här och där.

Men sammantaget blir då Tingsrättens dom fem månader med fri mat och logi för de åtta åtalspunkterna.

Han blir även dömd att betala skadestånd. I mitt fall yrkade jag på milersättning för att hämta min egen båt med 36 mil x 18.50 (enligt statlig milersättning), hyra av släpvagn 500 kr och förlorad arbetsinkomst för en dag.

Tingsrätten beslöt i sin visdom att jag får bara ersättning för 30 mil och dessutom avrundade man milersättningen nedåt till 18 kr jämnt. Man vill väl inte tjafsa med decimaler vid multiplikationen. Någon ersättning för släpvagn eller förlorad arbetsinkomst tyckte man inte behövdes. Här tyckte Tingsrätten nog att bokhandlare inte tjänar så mycket att det är någon mening att hålla på med decimaler även där.

Men man tackar underdånigast. 540 kr är ett bidrag till livets stora pussel i alla fall.

Men nu är det så att HR är medellös.

Om man summerar skadestånden i alla åtalspunkterna blir det 31 098 kr, inklusive mina 540 kr, som HR nu är skyldig oss brottsoffer.

Vem har då tjänat på affären? Kan det vara den offentlige försvararen från en advokatbyrå i Umeå som tillerkänns ersättning med sammanlagt 112 444 kr enligt följande:

Arbete 50 657 kr
Tidsspillan 33 930 kr
Utlägg 5 368 kr
Mervärdesskatt 22 489 kr

Ur protokollet kan man läsa "Kostnaden för försvaret ska stanna på staten". Så det det blir du och jag som får betala. Av advokatens arbetstid är bara 60% arbete och resterande 40% är tidsspillan. Inser att jag måste fundera på hur min arbetstid respektive tidsspillan ser ut. Men hur ska jag definiera "tidsspillan"? När man väntar på nästa kund?

I nästa liv vill jag bli advokat och kunna ta betalt även för tidsspillan. Vad man ska bli förmögen då.

Ur protokollet kan man läsa att HR är dömd för liknande brott vid ett flertal tillfällen. Han är en återfallsförbrytare, som sannolikt skulle behöva terapi och vård för något i själen som driver honom att begå brott. I stället dömer domstolen honom till böter och kortare fängelsestraff, något som knappast gör något åt den ångest eller annan drivkraft som får honom att återfalla i brott. Fler båtar kan vara i fara.

Här slutar nu historien. Den riktige tjuven åkte dit i alla fall till slut. Och vill du veta vem HR är, så är det bara att läsa domen, som är offentlig handling hos Sundsvalls Tingsrätt, mål B 829-14, 2014-06-09. Det kan ju vara bra att veta så att du inte också blir en tjuv, som inte är en riktigt riktig tjuv.

Men det blev en intressant och sedelärande historia om hur man förtjänar sitt levebröd på andras bekostnad.

Så var historien slut. Epilogen skriven. Fallet arkiverat. Trodde jag.

Ett brev dimper ner i brevlådan. Ett vitt kuvert med "Kronofogdemyndigheten" som avsändare med riktigt stora svarta bokstäver. Ett brev man inte vill ha.

Nu törs jag inte visa sig på byn, han har blivit sökt av kronofogden, ser jag i ögonen på de som står bredvid mig i kön på ICA. Tänker jag, när sliter upp kuvertet.

Men det är bara hjälpsamma kronofogden som vill bistå mig att driva in mitt skadestånd på 540 kronor av den medellöse skurken. Fyll bara i bifogade ansökan, så ordnar vi det.

Det kanske blir julklappar till barnen även i år.

måndag 1 september 2014

De lokala författarna måste uppmärksammans mer

Ett klipp från Stenstansbilagan, som skickades ut med Sundsvalls Nyheter i fredags. "De lokala författarna måste uppmärksammans mer", är rubriken och ett exempel på det är Höstfestivalen 4-6 september, torsdag-lördag, då du kan träffa ett tjugotal författare, både kända och mindre kända namn.

Länk till Höstbokfestivalen, läs här.

måndag 11 augusti 2014

Första dan efter semestern


Hans Lindströms har gett ut tjugoen album sedan debuten 1998. Lindström tecknar om allt. Hans ständigt lika elaka, skabrösa, svartsynta och sanslöst roliga penna löper som vanligt amok. Måltavlorna och ämnena är legio: eskimåer, zebror, Gud, Facebook, Sven Otto Littorin, chefer, pensionärer, mullor, Hitlerjugendtransvestiter, Lasse Berghagen, apor, Husbypyromaner, joggare, hemtjänsten, indianer, hemorrojder, massageapparater, kungafamiljen, höns, Sverigedemokraterna, jobbet, korgossar, jordens undergång, krisgrupper, könscertifiering, utomjordingar, döden, kosmos...

Lindströms alster finns i ett tjugotal olika tidningar och tidskrifter över hela landet, till exempel Dagens Nyheter, Pondus, Folket i Bild och Hundsport.

Den franske tecknarlegenden Georges Wolinski har sagt om Lindströms teckningar: "Dom tyckte jag mycket om. Men det var inget man kan sätta i händerna på vem som helst."

Hans senaste album är "Dina hemorrojder syns på facebook", som kom våren 2014.

"Han är fräck, svart, snuskig, plump, barnslig, primitiv, misantropisk - rakt igenom en äkta lymmel, men en grymt rolig sådan." Tidningen Marknadstendenser

fredag 11 juli 2014

I väntan på Sverige

Språket är den viktigaste vägen in i det svenska samhället, det är nästan alla överens om. Trots det är många språkkurser för invandrare direkt undermåliga, i alla fall för eleverna. Andra har upptäckt att det finns stora pengar att tjäna. Integrationen må vara ett misslyckande, men integrationsindustrin går utmärkt.


”Talar han svenska?” undrar arbetsgivaren.
”Men Hassan är född i Sverige.”
”Ja, det står så. Men talar han svenska?”

Rasism? Eller kanske till hälften fördomar, till hälften erfarenhet av gymnasister från Rosengård och liknande områden? Gymnasiet är numera ingen garanti för att studenten talar svenska, säger Sven Hagströmer, Öresund AB, under en konferens i Rosenbad. Han efterlyser ett nationellt språkprov, på högre nivå än dagens SFI (svenska för invandrare). Fick arbetsgivaren se ett sådant diplom skulle han inte ställa konstiga frågor och mycket obehag skulle undvikas.

Hagströmer, som sponsrar en ”arbetsmäklarservice” i Tensta, kan knappast misstänkas för att vilja jävlas med sådana som Hassan. Men vad menar han med ”Talar han svenska?” Jag vet utan att ha frågat att han menar mer än en britt som undrar ”Does he speak English?”

Det är oändligt mycket svårare i Stockholm än i London att få ett jobb eller ens bli tagen på allvar om man misshandlar språket. Säger du ”Varfår anvenda sevora outlendska årt ner dät finz inhemskt adekfat våkaboulär dispånibäl?” kommer folk att börja tala långsamt, undvika svårare glosor och i övrigt behandla dig som sinnesslö. Och de kommer inte att vilja ha dig på sin arbetsplats. Enligt våra antirasister beror det på att svenskar är mer rasistiska än andra. Det är inte så säkert. Men de är avgjort mer musikaliska än andra.

”Mät din snorre”, skriver lärarkandidaten på tavlan. Eleverna famlar efter linjalerna, de andra lärarna stirrar mållöst. Tills någon fattar. ”Det är ’mät ditt snöre’, hon menar.”


Ni skrattar rått, antar jag. Skratta på. Ni anar inte vilket helvete det kan vara för en vuxen arab eller polack att höra skillnad på långa och korta vokaler. Eller att memorera att det heter ”ett” snöre. Finns det någon regel?

Den som är uppvuxen med svenskan inser inte vilket märkvärdigt språk hon talar. Försök få en kines eller en fransman att upprepa ”luspudeln tjuter vid husknuten”. Till skillnad från de flesta tungomål är svenskan en porlande bäck där vokalerna tänjs ut över stenar och där orden stiger och sjunker till synes utan anledning men med en sådan precision att det går att skriva en mening över en hel boksida utan ett enda kommatecken eftersom läsaren själv placerar pauserna där de skall vara ty också när svensken läser innantill hör han i sitt inre andrummen mellan orden.

”Prosodi” kallas det, nästintill omöjlig att härma för den som inte vyssjats i det lätet. Därför låter i era öron svenska med rysk melodi mest gnällig, med arabisk påstridig och med polsk ilsken och enformig som Uppsalaslätten. Samt – låt oss erkänna – plågsam som falsksång. Jag vet. Efter en kvart med kraxande ungersk-svenska önskar jag bara att det skall ta slut.

Till råga på detta bär den oberäkneliga melodin på betydelser (”Han skjuter på bilen”, ”Kan jag lämna paraplyt här? Nej, ställ’et i stället i stället”), så tro inte att du vet vad du säger bara för att orden hamnat rätt. Och så det svåraste av allt, inversionen, en sällsynt egenhet, svenskans sista försvarslinje, omöjlig att forcera utan år av träning: ”Förstår du, Boris, subjektet placeras alltid efter predikatsverbet då satsen inleds med en annan satsdel än subjektet.” Hänger ni med? Ni behöver inte. Men Boris säger: ”Förra veckan jag förstod, jag trodde.”

Nej, det var inte allt. Försök läsa en tidning, eller gatuskyltarna för den delen, med hjälp av ordboken. Står cykelhjälmsförslag? Flyktingförläggning? Grovsoprum? Eller ens jullunch? (”Rimfläsk” trodde jag länge var en åkomma som drabbade stillasittande poeter.) Hur skall en vietnames, vars språk består av enstaviga ord (Za-rem-ba stavas det i Hanoi), veta i vilken ände han skall sprätta upp ”bidragsförskottsärende”? Bi verkar vara en insekt... Bidrag – fångstverktyg för bin?

Och så de svenska tonfallen: Här ropar matgästen ”Är du inte riktigt klok?” när kyparen försöker duka ut resterna av snapsen. Varje svensk förstår att yttrandet anspelar på gästens törst, inte på kyparens förstånd. Men numera finns det kypare som inte förstår. De tar det personligt. Jo, de behärskar språket, men inte dess nervsystem.

Inger Lindberg, professor i svenska som andra språk, som råkat ut för detta missförstånd, finner att utlänningen hade behövt studera den svenska dryckeskulturens historia, med all dess törst och skuld, nykterister och motboken – för att förstå ett tonfall. Så vems var felet? Kyparens, som visste för litet om nordisk spritneuros, eller professorns som visste för litet om kyparen? Kanske brast de båda i ”multikulturell kompetens”? Se där, en bra utgångspunkt för debatten om vem som bör anpassas till vem.

Vad vill jag säga med denna harang? Att eftersom det varken är sannolikt eller önskvärt att svenskar skall bli mindre musikaliska och eftersom språket i detta land lär förbli den främsta biljetten till gemenskap (viktigare än hudfärgen, vill jag mena) så borde svenska för invandrare vara ett prestigeprojekt med välbetalda lärare och den smartaste pedagogiken. Den borde vara ett musikaliskt äventyr. (Det inser de på språkskolan Paragona i Warszawa, som flyger in vokalexperter på det att ingen doktor skall föreslå patienten ”Skall vi bada naken?” när det är ”badda nacken” han menar.)

Och faktiskt, under en kort tid på 60-talet var det möjligt för den som hade litet tur att behärska till och med inversionen på tre månader. Då lyckades ett gäng vänstervridna språklärare övertyga regeringen om att det var ovärdigt att låta grekens svenska stanna vid ”gå ej under hängande last”. Det blev generöst med timmar, entusiastiska lärare och motiverade studenter.

Fortsättningen är en historia om förfall. Ingen annan skolform har genom åren utstått liknande misshandel som SFI. Så skyll inte genast på invandraren om han inte kan göra sig förstådd. Och skyll inte heller på lärarna. De har nästan inget att säga till om.

Försök att lära ut språk till en klass på trettio elever (femtio, om du har otur) som varje vecka fylls på med nybörjare, där några är docenter, andra inte kan stava, där några vill ge järnet medan andra inget kan ge, då de går på valium efter våldtäkten i Kenya. Ännu andra sitter här på tredje året, för att någon bestämt att de behöver ”ha fasta rutiner och någonting att göra”. Och du själv, bästa lärare, har kanske aldrig undervisat vuxna, om du alls är språklärare. Du kan vara danspedagog som frågar kollegerna vad det är för skillnad mellan objekt och subjekt (ja, det hände hos statliga Lernia i Stockholm). Men råkar du vara behörig SFI-lärare, vilket betyder att du pluggat längre är dina kolleger som undervisar svenskar, har du lägre lön och längre arbetsdagar.

Jag skall inte trötta ut läsaren med alla turer, till exempel om fungerande skolor som lagts ned gång på gång, jag skall bara ge några hållpunkter av symbolisk karaktär. Det tog exempelvis fyrtio år av invandring innan regeringen insåg att utlänningarna inte var lika varandra, varför man nog behövde olika kurser för akademiker och analfabeter. SFI-lärarna har vetat det från början. Men först år 2003 blev de bönhörda.

På språkskolan Paragona i Warszawa, som lär ut läkarsvenska på sju månader, har man snickrat ihop egna läromedel. De flesta av SFI-böckerna är oanvändbara, får jag höra, ”på grund av det obehag de skapar hos studenten”.

Jag prövar med ”+46”, den kanske vanligaste läroboken i svenska som andra språk. Det första svenska föremål som männi­skan får möta är klockan. Är hon kvart i eller kvart över? Det gäller att passa tiden. Bland det första hon lär sig att säga är att hon är sjuk. Vi heter sådant som Abdul eller Keziban. Vi är i skolan klockan åtta (det är noga med tiden), går till apoteket, bokstaverar vårt djävla namn, ber om ursäkt, är sjuka igen och redan på sidan 63 får vi veta vilken framtid som väntar: Fatemeh och Mohsen har en butik, jobbar 80 timmar i veckan och är glada för det. Sedan blir vi bestulna och lurade, vi kollar extrapriser, sparar kvittot, köper begagnat, blir sjuka för tredje gången, därefter deprimerade, får remiss, blir påkörda, träffar Gudrun som har ont i ryggen och bor ensam, därefter Peter som har ont i magen, vi blir allergiska, men orkar öva på vokalerna: ”Knäna värker och näsan är täppt” samt på betoningen: ”Hon har feber”, tempus icke att förglömma: ”Det finns ingen tid denna vecka.” Vi ser dåligt, hör dåligt och det kliar, men vi lär oss kroppsdelarna ”Han har ont i ...”.

På sidan 119 hoppas man att det lättar, det är Alma från 1800-talet som berättar. Men tyvärr, hon blev smittad av klädlus och dog, bara 49 år gammal, för det fanns inget penicillin på den tiden. Men nu finns det! Ett hopp tänds, men på nästa sida bryter Alice benet. Vi har problem med grannar, anmäler stopp i sopnedkastet, övar på hörförståelse: ”Nej, nu har någon tagit min tid igen.” Vi praktiserar i storkök och lär oss sammansatta ord: praktik-plats.

När vi kommit till sida 190 har vi ännu inte lärt oss att det heter ”sol” och ”måne”, men vi har uppgett vårt personnummer sju gånger.

Räcker det? Eller kanske en övning i grammatik? Gör en mening av två: ”Han är hemma i dag. Han är sjuk.”

Man tycker att det borde vara omöjligt att skriva en nybörjarbok i svenska utan hav, skärgård och fjäll, utan nubbe, psalmer och hockey, utan Taube och Bellman, utan asavärlden (varför heter det Torsgatan), utan så mycket som ett stänk av svensk kultur och där ingen någonsin flörtar, går på teater, drar ett skämt, lyckas med någonting eller åtminstone tar sig stiligt av daga med hjälp av AB Nobels osvikliga produkter.

Men det är alltså möjligt. Roy Anderssons ”Sånger från andra våningen” är ett lustspel i jämförelse med det doftlösa helvete som presenteras på Almqvists & Wiksells förlag. Nej, det är inget olycksfall i arbetet. I ”Handbok i svenska som andraspråk” är adressaten en figur som säger ”precis” stup i kvarten, samt, av allt att döma, livnär sig medelst dropp och fortplantas genom knoppning, eftersom han varken äter eller flörtar, upptagen som han är med att fylla i blanketter.

Naturligtvis är det inte om Sverige som böckerna berättar. Det är Invandraren de porträtterar. Omedvetet, förstås. Men var­ifrån kommer bilden av denne stackare som är född socialfall, måste ledas vid nosen och tilltalas som ett barn? Ingen har gett författarna instruktioner, så det måste vara från luften de andas. Kan det vara ännu en nyckel till integrationshaveriet? I väntan på att forskningen besvarar den frågan, låt oss betrakta vad bilden får för följder.

”Jag tror inte att de är sadister på socialkontoret”, säger en SFI-lärare i Vårberg, ”de följer nog bara sina regler.” Hennes bästa elev, en armenisk lärare, skall tvingas avbryta svenskkursen en månad före examen. Livsviktig för henne, som vill studera vidare. Men socialen anser att hennes svenska räcker, nu skall hon söka vilket jobb som helst, det är arbetslinjen som gäller. Nej, något arbete till henne har de inte. Men vill hon behålla bidraget skall hon tillbringa tiden på ”jobbtorget” i Vårberg. (Vår armeniska är inte dum. Hon stämplar in på jobbtorget, sedan smyger hon i väg till skolan.)

På jobbtorget sitter däremot Juhan Khaled, möbelsnickare från Kirkuk i norra Irak, tillsagd av samma socialbyrå att minst två timmar om dagen leta jobb på datorskärmen. Om han inte gör det drar de in bidraget. Juhan skulle hellre snickra, om han hade några verktyg. Men nu har han suttit här i arton månader. Nej, han tittar aldrig på skärmen, eftersom han inte kan läsa. Jo, de vet om det på socialbyrån.

Bilmekanikern Marion Hanna åker varje dag från Södertälje till Liljeholmen för att läsa svenska på en turbokurs. Han har inte bett om det, säger han, han hänger inte med, det gör inte heller någon annan av de 18 i hans grupp. ”Halva dagen är bortkastad för min del. Jag lär mig mer genom att läsa sagor för min dotter”, säger Marion. Så hur hamnade han där? Han tror att kommunen redan hade upphandlat denna kurs och behövde fylla den med folk. ”Det är helt vansinnigt. En lågutbildad människa kan inte sitta i åtta timmar och få grammatik förklarad för sig – på svenska”, säger en SFI-lärare.

Och så har vi Abdulrahman Ali som har tur. Han har kört lastbil i Irak, nu kom han in på svenska för lastbilschaufförer, en smart uppfinning av SFI-lärarna i Vårberg (det fattas 7 000 chaffisar i Sverige). Men då tänker socialen dra in hans bidrag. Han skall sitta på jobbtorget, ty studier räknas inte som sysselsättning.

Eller Ali Firas, som råkar vara svetsare. Industrin ropar efter sådana, Firas lyckas till och med ordna fortbildning för svensk licens, så det enda han behöver är litet pengar till mat och hyra under kursen. Men socialen säger nej. De har upptäckt att Firas städar Finlandsbåtar på nätterna och menar att han skall fortsätta med det.

Jag måste också berätta om Safia Nasser som i Bagdad lärde ut arabiska och matte och där maken hade guldaffär. ”All gone.” Nu har hon nästan fått in en fot som förskollärare (bristyrke), ”men de säger jag måste bättre svenska”. Det vill hon gärna. Men socialen anser att hon kan tillräckligt. Hon blir av med bidraget om hon fortsätter med svenskan. Sverige har inte råd att ha henne kvar i SFI i två månader till. Konstigt land, tycker magister Nasser, eftersom det dock hade råd att skicka henne till en kurs som hon inte bett om. I sex månader pågick den, hos Lernia i Liljeholmen. Det var något med ”marknad” tror Nasser, hon kan inte säga vad, för på den tiden förstod hon ingen svenska.

(För er som inte vet det: För ”integrationen” ansvarar arbetsförmedlingen, vuxenutbildningen, länsstyrelsena, migrationsverket. Men det är socialtjänsten, som sitter på försörjningspengen, som bestämmer mest. Därav otaliga konflikter mellan dessa myndigheter.)

Integrationen må vara ett misslyckande, men integrationsindustrin går utmärkt. Runt om i landet blomstrar utbildnings­företagen, obekymrade av börsen, ty deras marknad är politisk, inte ekonomisk. Somliga levererar utbildning. Vad andra levererar skall vi strax få se.

Det tog mig tre dagar att lista ut vad för slags kurs som fru Ambro nu har gått i tre månader. Hon kunde inte säga adressen eller skolans namn. Man tar en buss som kanske heter 1831 som går från Farsta, berättar fru Ambro, sedan stiger man av efter Telje. Telje i Farsta? Jaså, Telia! Det gör hon varje eftermiddag, fem dagar i veckan. Hon är 59 år, mycket trött efter svensklektionerna på förmiddagarna, särskilt som hon inte hinner äta på vägen från Vårberg till Farsta. Så vad går den andra kursen ut på? ”Det kan jag tyvärr inte berätta”, säger fru Ambro, ”för jag förstår inte vad de säger. Men jag tror att det handlar om väder.” Hon har haft en affär i Mogadishu, talar även arabiska, men har aldrig lärt sig att läsa. (Hennes modersmål somali blev skriftspråk först 1972.) Hon vill inte åka till Farsta ”för att i tre timmar titta på klockan”. Men om hon inte gör det får hon inga matpengar.

Kursen heter Tema kommunikation. Företaget som sålt in den till Stockholms kommun heter Competens Utbildning AB. Det heter att eleverna skall få träning i vardagssvenska. Skriva brev, till exempel. Läkarstudenten från Tasjkent verkar klara det fint. Men är det en lektion jag bevittnar? Läraren talar mest själv, ja, faktiskt om vädret. ”Nu är det höst, löven faller. Vi skall ställa om klockan.” Ibland ställer hon en fråga, men rättar aldrig svaren. Vad gör fru Ambro i denna klass? Jag klockade: under det schemalagda tretimmarspasset fick hon öva sin svenska i en minut och tjugo sekunder. Det var den gången hon förstod frågan. För dessa sekunder betalade vi till Competens Utbildning AB 240 kronor. Vilket motsvarar ett pris av cirka 15.000 kronor per timme för fru Ambros effektiva språkträning.

Efteråt frågar jag platschefen varför hon inte genast meddelade kommunen att fru Ambro inte skulle få någon nytta av dessa lektioner (av vilka hon nu avverkat fem hundra). Det skulle varje normal lärare ha gjort. Då skruvar platschefen på sig och säger att ”lyssna till språket tillför alltid någonting”. Det är sant. Men fru Ambro har redan en radio.

Men säg inte att den dyra ”introduktionen” är en dålig affär. De 4 840 kronor som Competens inkasserar per månad för att förvara fru Ambro är mer än vad hon själv har att leva på.

”De tänkte bara på pengar”, säger en lärare som arbetat för företaget i början av decenniet. ”Nu skall det vara mångfald överallt, men kan man verkligen ha svensklärare som inte kan stava?” undrar en annan före detta anställd. Nyligen sänkte företaget lärarlönerna till de lägsta i branschen och ökade deras pensum till trettio klocktimmar i veckan, nära det dubbla mot vad som gäller i gymnasiet. Förr i tiden kallades sådant ”utsugning”. Alla vet att någon undervisning värd namnet kan det inte bli under sådana villkor.

Nu undrar kanske läsaren vilka de är, dessa kapitalister som upptäckt att flyktingen är en lönsam affär. Ordförande i Competens Utbildning AB heter Tomas Eneroth, ledamot av SAP:s styrelse, tidigare ordförande för riksdagens utbildningsutskott och även för Lernia. Och vd:n heter Jonas Thoursie, den förres kamrat sedan tiden i SSU.

Många kommuner, däribland Stockholms, lägger ut sin SFI-utbildning på entreprenad. Tanken är att konkurrensen skall sänka kostnaderna och höja kvaliteten. Helst samtidigt.

Visst kan också skolor och vårdhem under vissa omständigheter må bra av konkurrens. Men en fungerande marknad förutsätter att ”kunden” är välinformerad, myndig och att han verkligen har ett val.

Hur tror ni att det skulle gå med bilverkstäderna om vi tvingades betala broms­byte med kuponger som vi fått från socialen, fick välja verkstad från en lista som endast fanns på franska men inte fick byta om vi blev missnöjda? I bästa fall skulle en del bilmeckar av ren yrkesstolthet hålla stilen. Men knappast särskilt många.

Detta är emellertid läget för SFI. Som ”kund” betraktad är flyktingen i vårt sy­stem så gott som vanmäktig. Gamlingarna på hemmet har kanske en anhörig som kan larma vid vanvård. Flyktingarna har ingen. Många kan inte ens avgöra om den undervisning de får håller måttet, ty vad har en sergeant från Irak att jämföra med? Alltså kunde man ha räknat ut med rumpan att lägger man ut SFI på marknaden är det bara en tidsfråga innan klipparna rusar dit.

Hav därför medkänsla med de arma SFI-­lärarna som ständigt får höra att det är de som kvaddar integrationen. Det är sällan de får en chans att göra ett bra jobb. Så skyll inte på dem, men besiktiga deras arbets­givare och låt revisorerna granska den emellanåt nära frändskapen mellan oseriösa SFI-­entreprenörer och deras uppdragsgivare hos kommunen.

Under dessa omständigheter hade SFI blivit en katastrof, om det inte vore för idealisterna. Den som vill se SFI fungera kan ta röda linjen till Vårberg och Söderorts vuxen­gymnasium.

Med Michael Carnheden i Vårberg kan man diskutera växellådor på Scanias R-­serie, det rätta bruket av predikatsverbet eller den effekt som r-ljudet får hos Baudelaire. För närvarande undervisar han tjugo invandrare i lastbilssvenska. Kursen började i september och senast i maj skall de ha C-körkort och en lastbil att ratta.

SFI-lärarna i Vårberg har överträtt sina befogenheter. De finkammade länet på flyktingar med bristyrken, skräddarsydde kurser för dem, ingick pakter med vårdcentraler, åkerier och butikschefer, samt – det svåraste av allt – övertygade en hel radda socialkontor att göra undantag från diverse regler (som att utbildning inte räknas som sysselsättning) och såg till att människan har något att äta och tak över huvudet medan hon studerar. Ganska självklara saker, kan man tycka. Men som vår integrations­apparat är konstruerad var det en mindre bragd.

”Idealism”, skrev jag, men det var nog fel ord. ”Respekt” är mer på sin plats. För sig själva som lärare, i första hand. Och för eleverna.

Hur visar man respekt för en kvinna som pluggar till vårdare men kommer till lektionerna insvept i heltäckande grå somalisk dräkt? Så här kanske: ”I detta vackra plagg kommer du inte att kunna arbeta på vårdcentralen. Om du alltid måste gå klädd så här är det bäst att du slutar nu.” ”Och se, hon kom tillbaka nästa dag i en rosa schalett och vanliga kläder och verkade mycket nöjd över att ha fått mig att skylla på”, berättar hennes lärare.

Se där, ett elegant sätt att hantera det där med ”kultur”. Om de mindre eleganta handlar nästa artikel, nu på torsdag.

Juhan Khaled, Marion Hanna, Abdulrahman Ali, Ali Firas, Safia Nasser och fru Ambro heter i verkligheten något annat.

Maciej Zaremba

Denna artikel "I väntan på Sverige", publicerades 2009-03-03 i Dagens Nyheter. Läs artikeln här.


fredag 4 juli 2014

Kjell Walter Sohlberg: Stora Torget vid för-förra sekelskiftet

Förre bokhandelaren Arne Jonzon var mycket konstintresserad. När konstnären Kjell Walter, (1933-92) kom till stan, obekant när men det borde ha varit på 70-talet, köpte Arne Jonzon ett antal reproduktioner av ett motiv från Stora Torget i Sundsvall vid förförra sekelskiftet.

Se en kort biografi på YouTube över konstnären, klicka här.

Vid en genomgång av ett förråd hittade vi några av dessa reproduktioner, som vi erbjuder till försäljning. Priset är 100 kr.

Konstnären Kjell Walter Sohlberg


Ebbe Fog: Litografi från norra berget

Förre bokhandelaren Arne Jonzon var mycket konstintresserad. Någon gång på 60-talet kom en dansk konstnär Ebbe Fog till Sundsvall för att måla stadsmotiv. Sannolikt köpte Jonzon en stor del av litografierna, som sedan såldes i bokhandeln.

Vid en genomgång av ett förråd hittade vi denna litografi med motiv över Sundsvallsbukten från norra berget. Mycket aktuell nu när Sundsvallsbukten får ett helt nytt utseende.



Litografierna är signerade och numrerade av Ebbe Fog. Litografin finns att köpa för 300 kr. Litografin är försedd med passepartout.

Följande är saxad från danska Wikipedia om Ebbe Fog.

Ebbe Mogens Trier Fog blev født d. 25-5-1911 på Frederiksberg.

Ebbe Fog døde d. 1-11-1970 i København.

Forældrene var Kontorchef Gustav Fog og Johanne Trier.

Ebbe Fog blev gift med Karen Margrethe Abildhøj d. 26-6-1943 i Charlottenlund.

Ebbe Fog havde allerede i skoletiden en drøm om at bliver kunstner; men som i så mange andre familier på den tid satte faderen sig imod og mente, at sønnen skulle have et ordentligt fag. Så han kom, som så mange andre håbefulde tegnere og kunstmalere, først i alm. malerlære, "så han havde et rigtigt fag at falde tilbage på". Dog begyndte han straks, efter den udståede læretid, at male oliemalerier og akvareller. Senere flyttede han til Paris for at studere kunst og blive en del af det parisiske kunstnermiljø.

Da Ebbe Fog atter kom til Danmark, nedsatte han sig som bladtegner og arbejdede bl.a. for Nationaltidendes Søndagstillæg. Senere tegnede han for flere, svenske dagblade. Hans tegninger handlede ofte om arkitektur eller livet i byen, og han har tegnet nogle fantastiske, tidløse tegninger af København, hvor den franske inspiration ikke fornægter sig. Han blev også en meget benyttet bogillustrator, hvor hans illustrationer, sammen med teksten, er det bærende element. Titler som "Dag og Nat i Byens Hjerte", "Vor københavnske Skitsebog" og "Det vakra Stockholm" er eksempler på dette.