måndag 27 oktober 2014

Selma Lagerlöf gillar boklådorna

Bokhandelsanställda har en egen ideell förening, Bokhandelsmedhjälpareföreningen (BMF), som startade samma år som Sundsvall brann, 1888.

Föreningen existerar fortfarande och är i dag en intresseförening för kontakter och utbyte av erfarenheter mellan bokhandelsmedhjälpare i alla delar av Sverige.

Selma Lagerlöf värdesatte boklådor och dess medhjälpare, som viktiga kanaler för att nå ut med författarnas böcker, som framgår av hennes brev till BMF, daterat november 1934.



Damen med enkronorspåsen stor som en fotboll

Kassan på mataffären nu på morgonen. Köpt en liter mjölk för att stå ut med allt kaffe i veckan. Det här går snabbt, tänker jag, ivrig att få komma igång med att skriva veckobrevet till alla prenumeranter. En kort kö, de som står framför mig har köpt ett äpple, en Loka citron och en chokladkaka. Står en dam framme vid kassan, som handlat betydligt mer och som ska betala.

- Kan jag betala med enkronor? Hör jag damen fråga.
- Javisst, stoppa dom i automaten, säger kassörskan och ler.

Så halar damen fram en påse, stor som en fotboll ur den rymliga handväskan och börjar mata automaten. Först en krona, sedan handen ner i påsen och upp med ny en krona och ner i automaten. Tiden går. Kassörskan börjar le lite nervöst mot oss i kön, som nu hunnit bli lång. Vi i kön tittar på varandra och på fotbollskronpåsen som inte verkar minska i storlek.

Så börjar det tuta i kassan. Kassörskan ringer på hjälp.
- Nu är automaten full, säger den nyanlända kassörskan. Nu måste vi tömma och sedan starta om.

Nu har chefen anlänt till kassakalabaliken. Hon tar kommandot och handlingskraftigt prioriterar butikens resurser i den utkomna krissituationen. Tillkallar charkbiträdet som anländer med förkläde och plasthandskar och öppnar en ny kassa. Kön förflyttas medelst sidledes hasning och börjar betas av. Ordningen är återställd.

Damen med fotbollskronpåsen matar fortfarande enkronor i automaten, när jag går ut ur butiken med min mjölkliter i näven.

En helt vanlig måndag i det Sverige som bankerna abdikerat. När det gäller mynt, alltså.

fredag 24 oktober 2014

Hans Markstedts vers till bokhandlarprofilen Arne Jonzon


Min bokhandlarhistoria började på 70-talet då jag, som nybliven civilingenjör, författade en  databok, Mikrodatorn - från chips till system. Jag valde att ge ut boken på mitt eget bokförlag, Computer Press Förlags AB. Det blev en stor framgång och det blev sedan ett antal databöcker. 1981 flyttade jag och förlaget upp till Sundsvall. Där upptäckte jag Jonzons Bokhandel och tänkte då att det skulle vara kul att bli bokhandlare också. Därför stegade jag in till den legendariske bokhandlaren Arne Jonzon en sommardag 1983 och undrade om inte jag kunde få köpa bokhandeln. Han tittade misstroget på mig genom sina små runda glasögon och sa ”Nej, det kan jag nog inte tänka mig. Du har ju ingen erfarenhet av branschen”. Efter en del turer kom vi dock överens. Villkoret var att Arne skulle vara med i företaget ett par år för att lära upp ”ungdomarna”, som han sa. På den vägen är det, 31 år senare. Men vi lär oss fortfarande. Hoppas jag.

Anders, som driver Sundsvalls Antikvariat, hittade en hyllningsskrift till Sundsvallsprofilen Hans Markstedt där man samlat verser som han förfärdigat under åren. Ett exempel är hans vers till Arne Jonzon, Sundsvalls legendariska bokhandlare, på hans 70-årsdag.


Nej kämpa allfort för den rena kulturen
i lådan vid Vängåvan.
Det skall nog gå bra om du har lite tur
och får lite hjälp ifrån ovan.

Då skall vi av inkomster minst en procent
avsätta till litteraturen
och läsa om allt som har satts uppå pränt
om boken så är ouppskuren.

Att Pressbyrån nu skall bli konkurrent
det kan vara svårt att svälja.
Men hur får jag råd när som lämplig present
jag bok till en vän vill välja?

Vi veta dock att vi ej i vår stad
skall nånsin behöva skåda
att det säljes läskis och snask och choklad
och snuskigt i Jonzons låda.

Svenarne Janzon, som jobbade med Arne Jonzon och följde med till oss när vi tog över, numera pensionär men som jobbar hos oss när det behövs, berättar för mig att han kommer ihåg Hans Markstedt och hans hustru som frekventa kunder i bokhandeln. Han kommer också med "skräckblandad förtjusning" ihåg familjens julklappsrekvisition som lämnades in till bokhandeln. Den bestod av ett större antal namn, som skulle välsignas med hårda klappar. Listorna bestod inte av förslag på författare och titlar, utan namnen på alla mottagare och deras ålder. Sedan var det vår sak i bokhandeln att föreslå rätt bok till rätt person.

tisdag 21 oktober 2014

Bokhandlare i New York

The Endangered Bookstores of New York
By Bob Eckstein

Recently, I was browsing for books at Powerhouse Arena, in Dumbo, and noticed a sign asking people not to snap photos of the books on display. What a thing to have to ask! Here was a bookstore providing shelter, a bit of calm in the city, and tables with chosen, colorful, physical copies of books. And yet people were willing to bypass the ambiance and the expertise with an iPhone snap and an online purchase to be made later.

To be in a bookstore is to feel the presence of artistic lives, a devotion to word and image. Bob Eckstein has previously drawn the bookstores of the city, and he returns here with a new set of drawings and stories. Some of these stores are thriving, some are shuttering, and some are just happy memories.



Se fler bilder av Bob Eckstein här.

torsdag 16 oktober 2014

Båten som stals av en tjuv, som inte var en riktigt riktig tjuv

Jag har en liten aluminumbåt i en vacker havsvik på Alnö. Den är liten och nätt så därför är den fastkedjad med en kraftig kätting och ett hänglås med nyckel. Det har försvunnit många båtar de senaste åren i grannskapet så därför gäller det att säkra upp sin egendom.

Döm om min häpnad när jag en dag i maj 2012 upptäckte att båten var borta. Det enda spåret var en kättningstump och tydliga spår av fordon i sanden. Området är ganska tättbefolkat även så här på försommaren. Fyra grannar svarade på min fråga om dom sett något, "vi trodde du sålt båten för en karl var här och hämtade den mitt på dagen".

Jag gjorde givetvis en polisanmälan och angav mina grannar som vittnen. Dom hade ju sett mannen som hämtade båten och vilken bil han hade. Som ett brev på posten kom någon vecka senare ett meddelande att polisen avskrivit ärendet på grund av "brist på spaningsuppslag". Pliktskyldigast hade polisen dock ringt och frågat ett vittne om denne kunde tillföra utrednmingen något, fick jag höra av en av grannarna.

Då blev bokhandlarn upprörd och började i god privatspanaranda att utreda ärendet. Min djupintervju med en av grannarna fick då fram att "boven" kört fast i sanden och fått en traktor att dra upp honom på fast mark. Där fick jag ett namn på ytterligare ett vittne, traktorföraren, som sett mannen på nära håll och umgåtts med honom en stund. Då kom det dessutom fram att mannen fått fel på sin koppling efter bara några hundra meters färd med den stulna båten på släptåg. Han hade ju slitit ut den under sina försök att komma loss ur sandens grepp. Bärgning hade tillkallats och vips fanns då ytterligare ett vittne, bärgaren, som nu hade papper på vad "boven" hette och registreringsnummer på bilen.

Med dessa nya kvalificerade upplysningar konfronterade jag polisen ännu en gång. Då tyckte polisen att man hade fått hyfsade spaningsuppslag så utredningen togs upp igen.

Sedan blev det tyst. Hela sommaren. När jag skulle ha suttit där ute i viken och metat med solen i ansiktet och en god bok i handen. Men jag tänkte att poliser har nog semester dom också. Jag var ju så säker på att lagens långa arm nu omfamnat tjuven.

Men i augusti insåg bokhandlarn att båtsäsongen var på väg att rinna ut. Ringde därför och fick faktiskt tag på en utredare som hade hand om ärendet.

- Jag gav er redan i maj två vittnen som ur alla perspektiv kan identifiera den person som stal min båt, sa jag. Vad händer?

- Ja, säger då utredaren, vi har svårt att tro att den person som pekats av ut vittnena är en riktigt, riktig tjuv.

- Varför då, frågar jag. Han tog ju båten mitt framför ögonen på en massa vittnen!

Så pågar detta under augusti, september och oktober. Jag ringer och frågar vad som händer  upprepade gånger. Under tiden byter man utredare och den som nu har hand om fallet jobbar nu bara en dag i veckan och har dessutom semester i fyra veckor. Till slut hittar jag rätt. Just den dagen då utredaren jobbar och inte är på semester.

- Ja, säger den nya utredaren. Det här är konstigt. Men vi tror inte att det här är en riktigt, riktig tjuv.

- Nej, säger jag med pressad röst. Men han har flyttat bort min fastkedjade båt till ett för mig okänt ställe. Då är han ur mitt perspektiv en tjuv.

- Nej, så enkelt är det inte. Vad hade du för lås på båten?

- En grov kätting låst med ett nyckellås, säger jag.

- OK, jag tror att det gått till på följande sätt, säger utredaren. Någon har klippt bort ditt nyckellås och ersatt det med ett KOD-lås. "Tjuven" säger att han köpt båten av en okänd person, betalat kontant och fått en kod till båtlåset. Det är bara att åka och hämta båten, hade denne "någon" sagt till tjuven.

Nu beslutar polisen sig efter moget övervägande i fem månader, i slutet av oktober, för att beslagta båten, som då hamnar hos polisen i Örnsköldsvik.

Polisens förundersökning hamnar nu hos åklagare i Sundsvall i slutet av november. Efter moget övervägande även hos åklagarkammaren, samt ordentligt tilltaget jul- och nyårsfirande, beslutar sig åklagaren i mitten av januari att inte väcka åtal mot "tjuven".

- Jag är inte helt säker på att det går att få en fällande dom för stöld i tingsrätten, säger åklagaren, när jag ringer upp och frågar.

Åklagaren, som nog är en känslosam person, lyssnar in min dysterhet och vill därför lätta upp stämningen.

- Men jag har beslutat att häva beslaget, så båten är din nu, säger han.

Jag lägger på luren och då börjar privatspanaren bokhandlarns hjärna att rotera igen. Om nu inte "tjuven" har kunnat uppge vem han köpte båten av borde man då inte utgå från att hans redogörelse är påhittad och att det är han som tillgripit den? Om han i stället lyckats lämna en verifierbar redogörelse för vem han köpt båten av borde väl förundersökning tas upp för att utreda vem den ursprungliga bedragaren är?

Om inte uppsåtet att stjäla kan styrkas borde "tjuven" i alla fall åtalas för häleri. Kan man tycka. Om det nu inte är så att "tjuven" inte är en sådan där riktigt, riktig tjuv.

Privatspanarhjärnan funderar nu på hur rättvisan fungerar. Får det vara så enkelt att man bara hämtar en båt på stranden och kan klara sig undan åtal genom att förklara att man köpt båten av en okänd - om man nu blir tagen på bar gärning? Det värsta som då kan hända är att man blir av med båten.

Att inte något åtal drivs mot "tjuven" eller den eventuella bedragaren visar att det är fullt möjligt att i dagsljus helt öppet tillgripa annans egendom och sedan hänvisa till att man köpt egendomen av ”någon” okänd. Varför har vi polis, åklagare och domstolar om inte för att hålla efter brottslingarna? Även sådana som inte är riktigt riktiga tjuvar. Speciellt när man får utredningen med alla spaningsuppslag serverade på ett fat.

Dessutom så har jag nu ingen möjlighet att begära skadestånd av "tjuven" för att täcka kostnaderna för hemtransport av båten (20 mil) och för den skada jag lidit genom att jag inte fått sitta i solen med ett metspö i ena handen och en god bok i den andra under hela sommaren.

Så häromdagen ringer polisen i Örnsköldsvik.

- Nu kan du hämta båten, säger poliskvinnan. Den står här och tar upp plats för en polisbil. Så du måste skynda dig att hämta den. Annars kan den förstöras eller säljas.

Då ilsknar bokhandlar'n till. Sätter sig vid datorn och skriver ett brev till åklagarmyndigheten med en begäran om överprövning av åklagarens beslut att inte väcka åtal mot den som stal min båt även om han inte är en riktigt, riktig tjuv.

Ett par veckor av kontemplation går. Så kommer tanken att jag nog måste hämta båten om jag ska få sitta i solen med ett metspö i ena handen och en god bok i den andra nästa sommar som nalkas med stormsteg. Så jag ringer poliskvinnan. Men det visar sig att hon nu har fyra veckors semester.

- Finns det ingen annan på avdelningen för gods och beslag när poliskvinnan är ledig, frågar jag den vänliga rösten i receptionen. Hon lovar att  kolla upp det och återkomma.

Det ringer på dörren.

- Schyssta grejer, säger den finnige unge mannen med DHL på bröstet. Ha'ru sneseglat och kommit i kläm!? Ha, ha. Men här ha'ru båten! Och pekar på en lastpall där det ligger en tung blank kub med blå färgflagor.

Då vaknar jag med ett ryck, kallsvettig.

Så i mitten av mars dimper ett tjockt kuvert ner i brevlådan. Jag har begärt att få ut samtliga dokument i fallet från polisen. Den misstänkte har fått materialet utan att fråga, men jag som målsägande får snällt be att få läsa förhörsprotokoll och annat i målet.

Intressant läsning. När "tjuven" betalar kontant 5 000 kr på parkeringen vid IKEA så får han ett kvitto som visar att boven som knipsade bort mitt hänglås och ersatte det med ett kodlås heter Mats Persson med personnummer 661013-7182 och tfn 072 1737092, som det står på kvittot som tjuven, som inte var en riktigt, riktig tjuv fick.

- Klappat och klart, tänker du nu. Men så enkelt är det förstås inte. Namn, personnummer och  telefonnummer på kvittot är falska. Där slutar alla spår. "Tjuven" begärde heller aldrig att få se "säljarens" legitimation.

Mer intressant ur förhöret med "tjuven". Han säger sig inte med någon större säkerhet kunna identifiera "säljaren". Det kan inte heller den kompis som "tjuven" hade med sig vid detta tillfälle. Underligt.

Mer intressant ur förhörsprotokollet. "Tjuven" anser sig redan ha fått sitt straff. Han påpekar att han blivit av med 5 000 kr i kontanter, han fick kosta på sin fina bil bärgning till verkstad, en ny koppling för 17 000 kr och han fick ur egen ficka betala en hotellövernattning och bensin för två färder Sundsvall-Örnsköldsvik.

En dag i början av april dimper brevet från Överåklagaren ner i brevlådan med avslag på min begäran om överprövning av åklagarens beslut, som då står fast. Vägs ände med andra ord.

Ringer och bestämmer tid med polisen i Örnsköldsvik. Nu ska båten hem, elva månader efter stölden.


Så nu rullar vi hemåt. Lite misshandlad har hon blivit under sin tid i Ångermanland, men efter lite uppiffning så ska hon i sjön ganska exakt ett år efter att tjuven, som inte var en riktigt riktig tjuv bortförde henne från sitt hem på södra Alnö.

Dags för epilogen, (trodde jag).

Den riktige bedragaren (om det nu fanns någon sådan) har kommit på en kreativ affärsidé: sälj objektet på rot och låt köparen ta risken. Den enda risk bedragaren behöver ta är när han byter ut låset mot sitt eget, men det går nästan på en grisblink.

Polis och åklagare bryr sig inte om den här typen av vardagsbrott. Skälet till varför det gick bra den här gången är att jag gjorde jobbet att samla in information som direkt pekade ut tjuven. Då var dom ju faktiskt tvungna att utföra en förundersökning. Kom ihåg att polisen först la ner förundersökningen på grund av "bristande spaningsuppslag", men öppnade förundersökningen igen efter att jag kommit in med kompletterande privatspaningsuppgifter.

Slut på historien. Men så var det inte riktigt...

Fredag 9 maj 2014 ringer så en poliskvinna från Örnsköldsvik. Det visar sig att man gripit en man som upprepade gånger stulit båtar just på Alnön och sedan sålt i Ångermanland. Dessutom misshandlat diverse personer.

Nu undrar man om jag har några ersättningsanspråk för den skada jag lidit.

- Ja, skadan är väl att jag inte kunnat sitta i min båt ute på fjärden med ett metspö i min hand och en god bok i den andra under en hel sommar. Säger jag.

- Men du måste ha kvitto på det, förstår du väl? Säger poliskvinnan.

Vem ska skriva ut ett sådant, tänker jag. Vår herre? Kommunens Kultur & Fritid?


- OK, vi får se hur det går, säger den vänliga poliskvinnan.

Så dimper ett brev ned i brevlådan. Från Tingsrätten. Jag läser "Ni kallas som målsägande till förhör med Tingsrätten den 30 maj 2014". Nu händer äntligen saker!

Nu ska jag styrka åklagarens bevisföring. Det ska jag med glädje göra. Jag tror jag också ska läsa upp den här berättelsen för rätten. Dom vill väl veta hela historien?

Nu är det väl inte min sak att föreslå lämplig påfölj för den riktiga tjuven, men man kan kanske viska i åklagarens öra att visst vore det ett föredömligt stratt att Tingsrätten dömer honom till straffarbete i form av städning i minst fem år i källaren på bokhandeln?

Så blev det fredag 30 maj 2014. Telefonen ringer. Det är från Tingsrätten som vill göra ett telefonförhör med mig. Åklagaren lägger fram sin bevisning i målet, utförligt och lite omständigt. Jag får berätta hur jag upptäckte stölden och vilka ersättningsanspråk jag har. Den åtalade nekar till allt.

Ersättningsanspråk? Undrar vilken timtaxa man kan använda för förlorad tid på sjön med metspö i ena handen och en god bok i andra handen? Fast å andra sidan har väl den åtalade inga utmätbara tillgångar så det är ingen mening att fundera på det. Ersättningen ska väl vara då att den riktige tjuven får sitt straff.

Den här gången har han åtta åtalspunkter mot sig, varav en avser stölden av min båt.

Så faller domen, måndag 9 juni 2014. Två år efter stölden. Båttjuven, 46-årige HR, döms till fem månaders fängelse och att betala skadestånd. Se artikel i Sundsvalls Tidning.


Någon vecka senare dimper så domstolens protokoll ned i brevlådan. En diger lunta på femtio A4-sidor. Men det är ju hela åtta åtalspunkter som den åtalade ska svara för.

Mycket intressant läsning finns bland dessa sidor. Det visar sig att HR finns i belastningsregistret för sex tidigare tillfällen av båtstölder, varav de två senaste är från juni 2011 då han dömdes till skyddstillsyn men som tydligen inte hindrade honom från att begå ytterligare båtstölder för vilka han dömdes till tre månaders fängelse i augusti 2012.Båtägare på Alnö se upp för det är där han stjäl båtar och säljer dessa till Ångermanland.

Så till stölden av vår båt. Där drar Tingsrätten den märkliga slutsatsen att HR mot sitt nekande inte ska dömas för stöld men för egenmäktigt förfarande och bedrägeri. Han hade ju inte lagt sin hand på min båt. Bara bytt lås. Ganska oskyldigt. Mitt lås kanske såg lite skruttigt ut och han ville bara vara hygglig. Att han sedan sålde båten till han som inte var en riktigt, riktig tjuv, kanske bara var ren glömska. Han hade ju lite båtar här och där.

Men sammantaget blir då Tingsrättens dom fem månader med fri mat och logi för de åtta åtalspunkterna.

Han blir även dömd att betala skadestånd. I mitt fall yrkade jag på milersättning för att hämta min egen båt med 36 mil x 18.50 (enligt statlig milersättning), hyra av släpvagn 500 kr och förlorad arbetsinkomst för en dag.

Tingsrätten beslöt i sin visdom att jag får bara ersättning för 30 mil och dessutom avrundade man milersättningen nedåt till 18 kr jämnt. Man vill väl inte tjafsa med decimaler vid multiplikationen. Någon ersättning för släpvagn eller förlorad arbetsinkomst tyckte man inte behövdes. Här tyckte Tingsrätten nog att bokhandlare inte tjänar så mycket att det är någon mening att hålla på med decimaler även där.

Men man tackar underdånigast. 540 kr är ett bidrag till livets stora pussel i alla fall.

Men nu är det så att HR är medellös.

Om man summerar skadestånden i alla åtalspunkterna blir det 31 098 kr, inklusive mina 540 kr, som HR nu är skyldig oss brottsoffer.

Vem har då tjänat på affären? Kan det vara den offentlige försvararen från en advokatbyrå i Umeå som tillerkänns ersättning med sammanlagt 112 444 kr enligt följande:

Arbete 50 657 kr
Tidsspillan 33 930 kr
Utlägg 5 368 kr
Mervärdesskatt 22 489 kr

Ur protokollet kan man läsa "Kostnaden för försvaret ska stanna på staten". Så det det blir du och jag som får betala. Av advokatens arbetstid är bara 60% arbete och resterande 40% är tidsspillan. Inser att jag måste fundera på hur min arbetstid respektive tidsspillan ser ut. Men hur ska jag definiera "tidsspillan"? När man väntar på nästa kund?

I nästa liv vill jag bli advokat och kunna ta betalt även för tidsspillan. Vad man ska bli förmögen då.

Ur protokollet kan man läsa att HR är dömd för liknande brott vid ett flertal tillfällen. Han är en återfallsförbrytare, som sannolikt skulle behöva terapi och vård för något i själen som driver honom att begå brott. I stället dömer domstolen honom till böter och kortare fängelsestraff, något som knappast gör något åt den ångest eller annan drivkraft som får honom att återfalla i brott. Fler båtar kan vara i fara.

Här slutar nu historien. Den riktige tjuven åkte dit i alla fall till slut. Och vill du veta vem HR är, så är det bara att läsa domen, som är offentlig handling hos Sundsvalls Tingsrätt, mål B 829-14, 2014-06-09. Det kan ju vara bra att veta så att du inte också blir en tjuv, som inte är en riktigt riktig tjuv.

Men det blev en intressant och sedelärande historia om hur man förtjänar sitt levebröd på andras bekostnad.

Så var historien slut. Epilogen skriven. Fallet arkiverat. Trodde jag.

Ett brev dimper ner i brevlådan. Ett vitt kuvert med "Kronofogdemyndigheten" som avsändare med riktigt stora svarta bokstäver. Ett brev man inte vill ha.

Nu törs jag inte visa sig på byn, han har blivit sökt av kronofogden, ser jag i ögonen på de som står bredvid mig i kön på ICA. Tänker jag, när sliter upp kuvertet.

Men det är bara hjälpsamma kronofogden som vill bistå mig att driva in mitt skadestånd på 540 kronor av den medellöse skurken. Fyll bara i bifogade ansökan, så ordnar vi det.

Det kanske blir julklappar till barnen även i år.