fredag 20 februari 2015

Nu har jag funderat på sunt förnuft och Livet som en Risk.

Måste börja med att citera min bankman, Livet är en risk. Du väljer själv - Låg, Medel eller Hög risk. Vad det har att göra med det som jag funderar på nedan återkommer jag till.

Det finns riktlinjer för alla sorters skyltar inom kommunen, ett tolvsidigt dokument, som in i minsta detalj föreskriver hur saker och ting får se ut och framförallt var de får lov att vara. Och, inte minst var man söka tillstånd för att få sätta upp sin skylt. Det är självklart att det måste finnas regler, men det kan ju lätt urarta när man försöker täcka in alla möjliga och omöjliga situationer. Ibland funderar jag på var det sunda förnuftet tagit vägen. Det kan väl aldrig vara så att det finns för många anställda som måste sysselsättas? Man brukar ju säga att arbetet tar så lång tid som det finns tid till.

Som handlare är det bra med skyltfönster. Visar lite karaktären hos butiken och givetvis vilka varor som gömmer sig där inne. Så slog jag upp avsnittet med "Skyltfönster" i det omfattande dokumentet. Stod bara tre rader, men vilken chock jag fick! Man får faktiskt skylta saker och ting helt fritt. Ingen begränsning där, inte! Men det var inte det som chockerade mig. Läs, så kanske du förstår.

Skyltfönster
Skyltning inom skyltfönstrets ram får ske fritt utan bygglovsprövning. Dekaler på skyltfönstret är dock bygglovskrävande. Omfattande dekaler i starka kulörer bör ej förekomma.

Sätter jag dit en DEKAL så måste jag söka bygglov. Skulle det vara en stark KULÖR, då blir det nog inget bygglov. Inser skamset att jag har varit en lagbrytare i över tjugo år, då jag satte upp Bokia-dekaler 1994 då vi flyttade in. Det var ju faktiskt en röd (PMS176) prick över "i". Vilken tur jag tog bort dom när vi blev Akademibokhandeln.

Så var det historien med gatupratare, eller "trottoarpratare" som språkvårdspolisen nog tycker det ska heta. Så här står det om gatupratare i kommunens lunta med skyltregler.

Trottoarpratare
Så kallad trottoarpratare kan placeras på Storgatans möbleringszon samt intill husvägg där annonserande verksamhet har sin entré. Trottoarprataren ska vara utformad med halvcirkulär överdel med annonsörens logga på enfärgad bakgrund, samt med stomme i svart kulör. Trottoarpratare erfordrar polistillstånd och markupplåtelseavtal.

För de gatupratare som står på stan och visar vad butikerna har att erbjuda har vi i Föreningen Stenstan under många år kunnat söka ett grupptillstånd, som gäller alla medlemsföretags gatupratare.

Nu har en polisjurist kommit på att så kan man väl inte göra! Skälet uppges vara att Polisen måste ha en fysisk person att lagföra om man bryter mot regler och föreskrifter. Handlaren, alltså.

Nu ska alla tvåhundrafemtio företagare ansöka var och en på tresidig blankett, rita en skiss på gatuprataren, (dom ser dock alla ut på samma sätt), rita en karta var den ska placeras, betala in 700 kr, skicka in blanketten, vänta på polis som inspekterar skylt och plats och därefter utfärdar skriftligt tillstånd. Givetvis är detta en avgift och ett arbete som ska upprepas varje år. 

Men, det är inte klart än. Det måste tecknas ett markupplåtelseavtal med kommunen för den här gatuprataren. Den upptar ungefär 0,3 kvadratmeter av den dyrbara gatumarken. Därför måste det tecknas ett avtal för att gatuprataren ska få stå där. Nu ska alla tvåhundrafemtio företagare ansöka var och en på tresidig blankett, rita en skiss på gatuprataren, rita en karta var den ska placeras, betala in 800 kr, skicka in blanketten, vänta på handläggare som inspekterar skylt och plats och därefter utfärdar skriftligt tillstånd. Givetvis är detta en avgift och ett arbete som ska upprepas varje år.

Säg att det tar en timme för att hitta rätt blankett, skriva ut den, fylla i den, rita en karta var gatuprataren ska stå, kopiera den, hitta adress dit den ska skickas, stoppa i kuvert, slicka igen, sätta på frimärke koppla upp sig mot Internetbanken för att betala avgiften. Givetvis två gånger för att en ansökan ska ju till Polisen och en till Kommunen. Där har vi två timmars arbete.

När ansökan kommer till Kommunen/Polisen så småningom ska den registreras och diarieföras, en handläggare ska granska ansökan, en beslutsfattare (som kan vara samma person) besluta om att det här kan nog Kommunen godkänna, ett beslut utfärdas, som registreras och diarieförs, kopieras och kuverteras för utskick till den ansökande. Det borde väl ta ett par arbetstimmar. Så det blir ett par hos Kommunen och ett par hos Polisen.

Nu har det gått åt sex arbetstimmar.

Men kanske Polisen måste ut på fältet och granska ärendet, att kartan är rätt och att ansökaren har förstått var gatuprataren får placeras. Och inte minst att gatuprataren är utförd enligt utfärdade riktlinjer. Den får ju inte se ut hur som helst! Då borde det gå åt ett par timmar till.

Nu har det gått åt åtta arbetstimmar. En hel dag, för normalt arbetande människor.

Så var det tvåhundrafemtio företagare som var och en ska ordna detta. I Sundsvalls Stenstad. Då blir det alltså tvåhundratemtio arbetsdagar som går åt för att gatupratare ska få stå i gatuvimlet.

Inkomst till kommunen, 250 x 800 kr = 200 000 kr
Inkomst till polisen, 250 x 700 kr = 175 000 kr

Men det här ska ju kvittas mot lönen för kommunens handläggare. Det gick ju åt två timmars arbete hos kommunen, och för tvåhundrafemtio ansökningar blir det 250 x 2 = 500 arbetstimmar. Om en sådan arbetstimma kostar 450 kr inklusive semesterlön och andra sociala kostnader kostar handläggningen 225 000 kr. Så kommunen gick faktiskt back på affären, men det positiva är att arbetslöshetssiffran blir lägre för landet som helhet på detta sätt. Vi ska ju komma ihåg att det finns nästan trehundra kommuner i landet som på detta sätt var och en bidrar till att minska arbetslösheten.

När det gäller Polisen blir det en annan kalkyl. Säg att det tar fyra timmar hos Polisen, så för 250 ansökningar blir det 1 000 arbetstimmar och Polisen går ännu mer back på affären än kommunen. En halvtid av Polisens påstått knappa resurser går år för handläggning. Det blir bovarna som tjänar på affären.

En del kommuner, som värnar om sin stad och sina företagare, har valt att tillämpa reglerna på annat mjukare sätt. Man behöver t ex inte söka tillstånd varje år, som i Sundsvall. Det räcker att söka en gång mot en symbolisk avgift och sedan gäller tillståndet till dess att företaget byter ägare.

Hmm, hur var det med sunt förnuft och väl använda resurser i ett budgetansträngt polisväsende och kommunal administration? Gå tre år på Polishögskolan för att inspektera gatupratare? Hur kul kan det vara på en skala ett till tio? Och så ska polisen hinna ta en och annan bov också, mellan gatupratarkontrollerna.

Så var det det här med Livet är en risk. Är inte det som det egentligen handlar om? Byråkraten som föreslagit och politiker som beslutat. De har valt risknivå Låg. Eller kanske till och med risknivå Noll?

1 kommentar:

  1. Jag får blodstörtning när jag läser vilken stor byråkrati dom skapar helt i onödan. Vilket slöseri med resurser, när det gång efter annan redovisas hur låt uppklarandegrad de har på stölder och inbrott. Något måste göras för att bemöta detta tilltag - protestlistor i alla 250 butiker, insändare, sociala medier, whatever.
    Kanske ett fall för Näringslivsbolaget eller Företagarna? Tacksam för besked om vilket det blir. Tror fler än jag är upprörda. Vill Sundsvall ha handel i stenstan eller inte? Ska beslutsfattarna göra livet enklare för dom som är kvar eller ska dom göra det svårare? Nä, dags att agera.

    SvaraRadera