Urkul att vara bokhandlare

Det är urkul att vara bokhandlare. Så många trevliga människor som man träffar varje dag. Intresserade, nyfikna, glada och förväntansfulla. Ja, ja, visst finns det undantag. Men då finns det väl alltid en orsak till varför man inte är intresserad, nyfiken, glad eller förväntansfull. Hur kul kan det t ex ha varit att samma morgon få en restskatt på 28 000 kr, när man hade väntat sig en återbäring med samma belopp?

Barn är särskilt roliga att möta i bokhandeln. Dom är alltid intresserade, nyfikna, glada och förväntansfulla. Någon kan vända och vrida på ett suddgummi i tio minuter för det är ju en Top model sudd. Andra sitter vid den lilla sittgruppen i barnavdelningen och läser och bläddrar i de böcker som ligger där. Någon hukar inne i det lilla huset med en björn i famnen. Men lyckan är sällan långvarig. Stressade föräldrar manar på sina små att nu måste vi gå! Då brukar vi ta fram en ballong och ge den till barnet så åker mungiporna upp igen när man trippar ut genom dörren.

Så var det då de enstaka små barn som betraktar bokhandeln som en arena där det gäller att skaffa sig så mycket poäng som möjligt, (hos sina föräldrar?), genom att föra mest oväsen, snabbtesta 48 pennor och flytta om dom, göra kortavdelningen med test av alla spelande kort, testa hållbarheten på böckerna, se hur mycket en stol i sittgruppen tål, sätta nytt banrekord längs långväggen...

Det är kul med barn, men när det börjar bli störande för övriga kunder och man sysslar med förstörande provning då måste man ingripa som bokhandlare. Det brukar aldrig gå bra. Det spelar ingen roll hur snyggt och lågmält man än försöker sätta gränser. Föräldern tar alltid sin telning i försvar och det blir ofta otrevligt. Dom dagarna är aldrig kul. Tack och lov är det sällan. Tänk om man kunde få lite råd hur man handskas med dessa situationer.

Men till slut. Vem har hundra procent kul alla arbetsdagar? Det räcker väl med 99,9%?

Lennart Bergström
Bokhandlarn