Cameron, Student of the month

En av våra döttrar bor i USA sedan många år tillbaka, gift med en amerikan. Paret har två söner, Liam 3 år och Cameron 9 år. Den senare går i Elementary School och fick häromdagen sitt omdöme för sitt tredje skolår. Då kan man inte annat än bli stolt som morfar.

50 år senare

Olof Röhlander från Matfors är en av Sveriges mest anlitade föreläsare, som kan tala om motivation, arbetsglädje, hantera förändring, eget ansvar och att bli tänd på framtidens möjligheter och utmaningar. Varje vecka skriver han några kloka ord, som t ex nedan.

I fredags firade vi mina föräldrars guldbröllopsdag. En fin dag och den norrländska natten var lika ljus. På bilderna från deras bröllopsmiddag reflekterade jag över att vid honnörsbordet var bara mamma och pappa ännu var kvar i livet. Ändå satt alla där just då, livs levande, med allt vad levande innebär.

Att leva är det enda vi känner till. År 1964, för femtio år sedan, fanns varken jag eller mina bröder. Var och en på bröllopsmiddagsbilden hade sina egna liv att hantera. Ett halvsekel senare sitter så helt andra människor runt mina föräldrar. De andra är borta för alltid. Jag tittade länge på det där fotot.

Jag inser nu vad jag försöker säga den här morgonen. Något jag burit inom mig sedan i fredags. Det blev så uppenbart när jag såg de där fotona. Vi lever alla på lånad tid. Vi kan inte tag något för givet. Det hoppfulla i det är att vi ännu mer kan uppskatta det vi har. När jag såg Fotbolls-VM år 1986 trodde jag att jag hade hur många VM som helst framför mig att följa. Nu inser man att det vi har är det som är nu. Ingen vet ännu vilka som kommer att vinna 2014 års mästerskap. Tjusningen är att vi saknar facit, utan får spela om det ännu en gång. Det är samma i livet. Vi kan inte bara ställa ut skorna, även om vi vunnit tidigare. Det viktiga är inte vad du gjort, utan vad du gör. Din tid är nu. Det kommer nämligen en dag då någon annan tittar på en bild där du är med och frågar: ”Vem var det där till höger? Vad lik mig han/hon var!” Ta mycket bilder. Om femtio år kan de betyda mycket för någon.

Läs mer om och av Olof Röhlander här.

Olof Röhlanders aktuella handböcker i mental träning:

Bli en vinnarskalle
Det blir alltid som man tänkt sig,

finns i pocket.

En kväll och nästan en natt med Lill-Babs

Barbro Svensson, "Lill-Babs" i telefon.

- Jag har checkat in på Knaust nu, men jag hinner inte komma till bokhandeln nu. Jag måste fixa till mig. Gud, vad jag är kissnödig. Jag måste sluta.

Det är två timmar till dess att vi ska börja. Vi jobbar så svetten lackar att bygga om bokhandeln så att vi får plats för 130 personer som alla ska se och höra bra.

Så är det klart. Soundcheck avklarad. Några kommer tidigt för att få bra plats. Förväntan i luften. Klockan närmar sig arton.

Puls. Lill-Babs på ingående. Benan kammad.

Så kommer La Diva. Stiger in genom entréen och skådar ut över folkhavet.

- Fan, va' folk det var här då! Vad väntar ni på? Säger hon och vinkar.

Skratt och applåder fyller lokalen. Så går jag med Barbro och hennes förläggare Eva Ahlkvist upp till vår lounge (eller konferensrum, som vi säger alla andra dagar). Vi sätter oss ner, tar lite vatten och så frågar jag.

- Hur ska vi lägga upp kvällen, då?

- Ja, inte vet jag, säger Barbro. Du får väl fråga mig så kan jag kanske svara då. Men pratar du för mycket så tar jag mikken från dig.

Pulsen som gått ner en aning stiger nu upp till en nivå där en kardiolog skulle säga att nu får vi sätta in lite blodtryckssänkare här.

Så börjar vi.

- Du fyllde 76 år nyss, men är vacker, stark och älskad av hela folket! Säger bokhandlarn.

Applådåskor fyller lokalen igen. Lill-Babs, eller Barbro, som hon hellre vill kallas, ler brett. Men så tystar hon applåderna med båda händerna och säger,

- Jag är inte gammal, men jag har levt jävligt länge!

Applådåskorna fyller lokalen på nytt och folk vrider sig av skratt. Stämningen är nu satt av scenproffset Barbro.

Dagen till ära är bokhandlar'n iförd ny kavaj och svart linne med lite glansig motiv. Så tar hon mig lite lätt på magen och utbrister.

- Va' snygg du är i kväll! Inte sant, säger hon och vänder sig till publiken.

Jublet visar inga begränsningar och en rodnad sägs ha utbrutit på bärarens kinder.

Så fortgår intervjun med en tillbakablick på hennes 61-åriga karriär. Barbro svarar mer än villigt på mina frågor och jag får behålla mikrofonen. Hon radar upp den ena historien efter den andra. Hon hade en flört med Michel Landon, känd som Little Joe i Bröderna Cartwright på 60-talet. Hon fick skriva autografer till Beatles-medlemmarna, men hon tog inte deras. Något hon ångrat.

- Kan du inte berätta historien om president Kekkonen? Frågar någon i publiken.

Så får vi höra hur Kekkonen hällde champagne i hennes urringning.

1953 gav hon ut sin första skiva, en 78-varvare "stenkaka", med två låtar.

- Kommer du ihåg låtarna?

Det tar tre sekunder så börjar hon sjunga "Min mammas boogie", förstalåten på stenkakan!

Den energi hon utstrålar är formidabel. Intensivt närvarande. Ödmjuk, men ibland som en tiger som går till attack. Jag duckar ibland. Eller lägger pannan mot pulpeten.

- Kan du berätta om ditt bästa minne från din karriär (hittills, tillägger jag försiktigt)?


Då börjar hon sjunga, acapella, ledmotivet i musicalen "Annie get your gun", som 1974 blev hennes genombrott på de stora scenerna. En föreställning som sågs av 150 000 personer

Så sliter hon plötsligt mina manuspapper från min hand!

- Nej! Skriker jag nästan i panik.

Hon viftar i ansiktet med mina papper som solfjäder.

- Jag måste kyla ner mig lite.

Kvällen lider mot sitt slut och Barbro signerar så pennan glöder och ställer upp på fotografering med den ena efter den andra. Hon gillar det här. Att vara i centrum. En fantastisk kvinna och en förebild för många.

Men till slut tar energin slut och då blir det snabb marsch till Bishop's Arms. Sen middag med en rejäl hamburgare och ett glas vin. När vinet är slut vill hon ha mer. Men servitören är som bortblåst. Vi väntar ett tag. Men då finner Barbro på råd. Hon tar telefonen och ringer in sin beställning till Knausts reception. Och vips står det ett glas vitt vin på vårt bord!

Midnatt. Hustru och jag går hemåt i den milda försommarnatten. Vilken kväll!

Dagen efter, när vi lite hålögda slår upp Expressen så är vi där. Bara så där.
Lite bilder från kvällen, fram till kl 21.16, finns här.

Konstnärshotellet i franska Grez i farozonen

På vår litterära resa till Frankrike hösten 2013 besökte vi och våra 25 medresenärer det svenska konstnärshotellet i Grez.

Buss hämtade vid hotellet för en tur ut på landet söder om Paris. Vi åker genom den stora Fontainebleau-skogen, gör ett uppehåll vid det vackra slottet i Fontainebleau och tar en promenad i slottsparken.

Vidare till den lilla byn Grez-sur-Loing, som på 1880-talet var tillflyktsort för många konstnärer och författare t. ex. Carl Larsson, Karl Nordström och August Strindberg. Det vackert restaurerade Hôtel Chevillon drivs av en stiftelse i Göteborg och tar idag åter emot svenska författare och konstnärer. Se mer här. Viveca Lärn, Johan Theorin, Marie Hermansson och Åsa Moberg är bland de svenska författare som varit på stipendium till Hôtel Chevillon.

Vi tar en promenad runt i byn och längs floden Loing. Vi äter gemensam lunch i form av en picknick i det gröna, tillsammans med de författare och konstnärer som vid detta tillfälle bor och arbetar där.

Nu är hotellet i farozonen. Se artikel nedan i Dagens Industri, 2014-04-08.

Länk till stiftelsen Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing, klicka här.

Morgontåren har guld i mun, eller?

Konstnären Christian Beijer har på måndagsmorgonen bidragit med denna bild med ytterst obekant ursprung på hur kaffetåren kan avnjutas på morgonen.

Låt våren bli din inspiration

Solen lyser över södra norrland, vi har fått sommartid och många har satt på sommardäcken. 

Ernest Hemingway sade en gång att den som vill kalla sig författare måste skriva på toppen av sin talang för att inte tappa den. Men det gäller väl för alla? Att fortsätta skriva på toppen av din förmåga. Att fortsätta hålla kvalitet i allt man gör. Ta därför vara på våren och solens energi och låt den bli din drivkraft. Då behöver du inte klädnypor som den här mannen.

Bild som Christian Beijer lagt ut på sin facebooksida...

Hundföraren

Usch, tvär vänstersväng här. Lite hög fart. Hur ska det här gå!?