Den norske deckarförfattaren Jo Nesbø är en riktigt cool kille. På dagarna skriver han succédeckare, på kvällarna hänger han på sig gitarren och spelar på klubbar. Han har blivit så nöjd att han nu börjat ge bort sina miljoner, bl a för att få bort analfabetismen i världen.
Man kan tro att Jo Nesbø bara skriver kriminalromaner med Harry Hole, men det här är ingen bok med huvudfiguren Harry Hole. Det är en fristående thriller. Han har dock rönt sina största framgångar med kriminalromaner om Harry Hole, som är en ganska nedgången polisman. Jo har erövrat världens deckarläsare och böckerna om Harry Hole finns översatta och utgivna i ett 40-tal länder. Jo Nesbø skriver faktiskt även barnböcker.
"Huvudjägarna" är en ren thriller och handlar om Roger Brown som är en "headhunter", alltså en person som har till jobb att hjälpa företag att hitta chefer. Boken börjar ganska snällt men plötsligt slår det till och blir ganska hårdkokt, fast inte riktigt lika hårdkokt som i Hole-serien. Jag funderade faktiskt efter de första kapitlen om jag skulle orka genom boken. Men så plötsligt kom en oväntad vändning och blev så spännande att jag bara måste veta hur den slutar. Den kom många överraskande vändningar vartefter.
Jo Nesbø har ett kortfattat, effektivt språk som är oerhört medvetet. Inte en beskrivning är där i onödan, åtminstone efter de första lull-lull kapitlen. Men det är säkert oerhört medvetet. Det är ett språk som ger en rafflande berättelse. Men så blir det också en film av boken.
Det är en modern rövarhistoria, ett blodigt, våldsamt pojkäventyr. Men pojkarna är nu smarta, välutbildade män i exklusiva kläder och dyra bilar. Under ytan saknar de dock förmåga till empati och relationer. Kvinnorna är på olika sätt med i spelet, medvetet eller omedvetet. Ingen litar riktigt på någon. Alla drivs fram av egna begär och hemligheter. Bakom varje tänkt tanke ruvar ett motiv, och någon måste alltid betala. Under ytan finns en känslomässig konflikt hos Roger Brown. Den bottnar i relationen till hans far, som påverkar honom i hans vuxna liv. Under resans gång upptäcker han vad hans rädsla handlar om. Det gör honom något mänskligare i slutänden.
Det här är en thriller. Män som gillrar fällor åt andra, men som själva ramlar i fällan. Den är spännande och skickligt skriven. Ändå lämnar den mig med en obehaglig känsla. Men, kanske tillskriver jag själva historien för mycket allvar. Ibland kommer jag på mig att tänka att ”det här är inte möjligt, så kan det inte fungera i verkligheten”. Då gäller det att stänga av den logiska hjärnhalvan och säga till på skarpen att det här är fiction.
Mitt råd är – läs boken!
